Upprepning
It's a wonder I'm alive, surviving this karma.
Fästet är borta. Jag faller handlöst. Det gör ondare än någonsin, och aldrig har jag känt så mycket självförakt över det. Det går utför, och det finns inget jag kan göra för att ändra riktning uppåt eller framåt. Varför (ja, varför?) skall jag behöva bära denna tyngd när det finns så många andra tyngder jag behöver kämpa för att bli av med? Det blockerar, och jag har förstått att det är lika bra att sluta vänta, att det endast skadar mig att gå omkring med omogna fantasier som inte kommer ge annat än besvikelse.
Ibland märker jag så tydligt av min borderline, och det känns fruktansvärt att veta att den sitter där inom mig och karvar, utan att kunna avlägsna den; ett beteende som är såpass återkommande att det till och med har en plats i diagnosregistret. Ett beteende skapat av känslostormar man inte kan göra annat än att se ner på, och jag har dem. Jag står inte ut med tanken, men allra minst på att dessa hindrar mig från att lära mig acceptera livet. Hur skall det gå att göra när ens enda val är "allt" eller "inget"? Hur svårt kan det vara? Och skulle det bli bättre bara jag var vackrare när min insida hur som helst kommer att vara lika nedbruten av de tusentals spjut som stuckits rakt genom mig? I fredags hade en gift 50-årig halvapa med skostorlek 49 och fjärrvärme tydligen kommenterat mig med frasval; "jävlar vilken snygg tjej". Jag mådde inte bättre. Alls.
Jag hatar er för att ni hatar mig. Jag hatar er för att ni inte älskar mig.
Jag hatar er för att ni inte ser mig. Jag hatar er för att ni ser mig men inte bryr er.
Kort och gott: Jag hatar er.
Inte att förglömma; jag hatar mig själv för att jag skriver detta inlägg, och ger ifrån sken av att vara något mer som jag inte är. Därefter hatar jag er för att ni skapar uppfattningar, såvida jag inte redan hatar er för att ni inte läser mina ord för att ni inte har någon anledning till att göra detta.
Jag klarar inte av att fortsätta vakna upp till naiviteter som att tro att just denna dag minsann skall vara uthärdlig, när en ensam mening, tankebild, syn eller avsaknaden av dessa, lyckas få mig ur balans.
:(
Fruktansvärt när folk mår dåligt. Vet inte riktigt vad jag ska säga, liksom. "Det blir bättre" är väl inte till någon nytta heller. Gud ska veta att jag hade ägt miljoner om jag fått en krona för varje gång jag faktiskt trott på det själv när man som yngre fick höra det från andra människor. Men oftast så blir det ju faktiskt bättre - i många avseenden. Men sen blir det ibland inte det. Hjälpen räcker inte till, man hamnar liksom för långt ner i det svarta och folk tar livet av sig. Vågar dock påstå att du är allt annat än ett hopplöst fall. Du är en mycket vältalig ung kvinna (hade lagt in 'och snygg!' här också ifall det inte varit för att jag redan sagt det åt dig tvåtusen ggr ;). Jag hoppas att saker och ting blir bättre för dig framöver. Det brukar bli lättare med tiden.
Läste något om Lamictal, antar att det är något du äter för att få stabilitet i din vardag? Hur funkar det för dig?
Hade du inte varit en fin dam som ogärna kladdar omkring i lera och fylla hade jag tamejfan kidnappat med dig till Roskildefestivalen! Vem vet, det kanske jag gör ändå. :D
Hör gärna av dig om du vill prata. Vill inte leka amatörpsykolog men kan gärna prata om trevliga saker.
Ta hand om dig bruuuden!
