Första november? Inte nu igen!

Jag har hamnat i en svacka var större tiden går åt till att frossa i ätbarheter. Bara idag har jag ätit ärtsoppa (underskattad rätt, ärtor är superbt) med smörgåsar, mer smörgåsar, isglassar, köpeskanelbullar jag hittat i frysen utan att veta var de kommer från, havregrynsklumparna ur Startpaketet och småplock jag inte ens lagt på mitt minne.
Jag har inte kunnat göra någonting utan att få tugga på något samtidigt och jag skäms när jag tänker på hur jag fungerar: Trots att jag är obehagligt medveten om viktökningen fortsätter jag, och när jag sedan låter rörelseaktiviteter utebli går det som det går; uppåt. Har ökat tre kilo på tre veckor. Det är med andra ord fullt möjligt för mig att gå upp 52(!) kilo på ett år. Det är inte konstigt att man är orolig, men det är konstigt att jag inte tar det till mig fullt. I stället för så småningom övergående abstinens och en hälsosam vardag med större valmöjligheter gråter jag av ångest när jag förstör mig själv, som om jag accepterat det som mitt öde. Det har jag inte. Jag kan och skall använda min vilja till något jag faktiskt vill. Jag har inte svårt med själva nergången (tvärtom är det förvånansvärt enkelt då jag väl tagit det stora steget), det är bara ett levande helvete att hålla den.

Färgade utväxten hos mina morföräldrar igår. Mina kära, hatade morföräldrar som besviket menar att "släkten tar slut här" när varken jag eller min syster ser ut att komma att bilda familj. Att min 40-årige morbror lever ensam och barnlös i sin före dettas uppköpta bostadsrätt med biltavlor på väggarna bekommer dem inte - han är en karriärens man!
De ser det som en större skam att vi två, 20 och 24, inte har någon familj i sikte. En som duger åt dem, alltså. Att den ena är vigd sedan två år räknas inte. De fortsätter att intala sig själva att "det där kan svänga snabbt; hon kan komma hem med en karl så sent som i morgon!" samt jämföra homosexualitet med påstående: "Om det bara är sex det handlar om, kan man lika gärna sätta på en gris!" 
Under samma konversation då hon stolt visar upp sin barndomsbys nya präst, som både "anordnar jazzkvällar och röker pipa!" som om det skulle vara ett utmärkande beteende på något sätt, i dagens tidning nämner jag senare i förbifarten att jag inte längre är medlem i svenska kyrkan. De första två ord som lämnar galtens mun är "hedning" och "ateist". Hur är det möjligt att vara både hedning och ateist? (En hedning tror, en ateist gör det inte.) Jag håller mig sansad men är ursinnig över deras dumhet och menar att jag är troende (och till råga på 100% mer rättfärdig i mina övertygelser än de som läser en halv bordsbön innan de i nästa sekund sätter i sig blodpudding - vad hände med tron på att blodet inte är till för att ätas utan för att ge försoning, eftersom det är livet?), men för den sakens skull inte har någon som helst önskan om att vara med i en församling. Att nästa uttalande lyder: "Vad är du då? Muslim?" säger allt. Två människor som förkastar radikala muslimer p.g.a. den intoleranta bild de läst om i media (tro inte att dessa varelser har någon personlig erfarenhet då de inte sett en muslim på närmare än tio meters håll genom fönstret till sin Golf), jämför hedningar med ateister och motsätter sig religionsfrihet. Motsägelserna flödar!
Jag tvättade ur håret, tackade för mig och åkte en stund senare in till stan för att leta tillfälliga tatueringssår till morgondagens krogrunda, vilket jag givetvis inte hittade. Kom däremot hem fem smycken rikare tack vare Glitters 75% rabatt-ställning.