Ja, sing-dudel-dej, vad synd det är om mig. Dagens känsla är rent och skärt obehag. Jag är rädd för mig själv. Försöker komma från det med något annat att lyssna till än den golvboende bordsfläkten, men det finns inget som talar till mig i detta läge. Jag står så ostadigt och vet inte ens var jag skall fästa blicken - vad finns att fästa på? Ja, jag behöver fästa (festa?), men det finns ingen som talar till mig i något läge. Jag vill känna något större än det vardagen erbjuder, men var finns alternativen? Var är ledan mest uthärdlig och, framför allt, var hör jag hemma?
Ju mer jag ser mig omkring, desto mer förvirrad blir jag. Märkena tvättas inte bort, de sätter sig och bildar en själslig virvelvind och jag fortsätter att slungas omkring med valkarna spelandes mot järnstången och tro mig, det är inte av skratt jag skriker. Jag är så less på ytligheten, habegäret och allt tänkbart vi fyller oss själva med för att vi givit upp. Jag fyller min kropp med ljus blockchoklad i stället för luft, jag fyller mina rum med malbostäder i stället för nytt hopp. Det får inte fortsätta, men det kommer det att göra och det gör mig vansinnig. Det har gått för långt.

All I know is I'm lost without you, I'm not gonna lie.
How am I going to be strong without you? I need you by my side.

Uppdatering 19:00: Kom nyss hem från "träning", och jösses vad hurtig två km på roddmaskinen får en att känna sig. Hela 100 kalorier friskare! Jag fann dock den välpumpade liraren (härliga slang!) i styrkesalen som tappade en tyngd mellan benen betydligt mer sporrade, medan en medelålders - vad man skulle kunna missta för - katatoniker sitter med sin vattenflaska och stirrar ut mot den stalliknande väggen.