Föreläsaren satt fast på tåget varför samtalen som skulle inledas tio inte kom igång förrän strax innan halv tolv. Trots att jag hade ont både här och där efter timmars halvhjärtat lyssnande sittandes på samma obekväma stol och efterblivenhetskänslan inte vill släppa fann jag det ganska trevligt. Det bjöds på restaurang (vilket enbart är uppskattat p g a priserna, på samma sätt som vi föredrar äkta diamanter framför strass) följt av ytterligare två timmars okoncentration och därefter begav sig den lilla skaran à åtta pers till Bishop Arms, som jag dock snart lämnade för busshållplatsens trygga vrå. Nio timmars intelligent sällskap i all ära, men jag kan inte umgås så länge utan att kunna prata, vilket jag i sällskap av människor jag känner mig underlägsen inte gör. Var hemma sju och har därefter inte gjort så mycket som ett dyft trots att den främsta anledningen till att jag kände mig tvungen att gå var att jag faktiskt måste studera det lilla jag har att läsa. I morgon? Åh, alltid detta "i morgon"! C, det kanske inte kommer någon morgondag.