Varför fasar jag för varje nytt  dygn när de alla ändå flyter samman? Är det bristen på överraskningar som gör att jag inte vill sova utan håller mig vaken tills jag faller ihop, bara för att nästkommande dag skall vara så långt borta som möjligt? Svar: Ja, åh ja! Mina cig är slut, hörsnäckorna likaså. Får se till att uppsöka gubbdagis #1någon dag framöver och inhandla ett par nya att slita ut med öronvax och 20% eller 90% volym beroende på var jag befinner mig (jag kan inte i ord förklara hur genanta jag finner de som spelar så högt att man fem meter bort tydligt kan höra vilken musik de fantiserar sig bort bland) till veckans låtar.

Uppdatering 03:00: Tre och en halv timme kvar tills jag skall göra mig i ordning till åtta minuters bussresa, fem minuters gång, tjugo minuters väntan, en timmes röst och rörelse, fem minuters gång, tjugo minuters väntan, åtta minuters bussresa, sätta sig framför TV:n och hoppas att det inte handlar om apor eller reptiler på Animal Planet.
Jag önskar att få lägga huvudet mot kudden, men tystnaden är mer än jag står ut med. Det enda som kommer till mig är tankar som får mig att må dåligt i slutändan.

Uppdatering 15:00: Någon väntan behövdes då rakt inte. Vaknade fem i tio efter två timmars sömn vars drömmar involverade gamla fotoalbum och färgglada barnteckningar, och fick sju minuter på mig att göra mig i ordning. Det jag bekymrar mig mest över nu är de svarta byxor som krävs för att arbeta på julgalan. Jag äger två olika underdelar med ben; ett par joggingbyxor, ett par shorts. Något säger mig att varken eller fungerar. Vad är det för fel på kjol?