Det är något särskilt med att lyssna på musik framför men inte från datorn utan från en bärbar FM-radio med hela tre kanaler att erbjuda. Låtar man normalt aldrig skulle ta sig tid att ladda hem därför att de helt enkelt inte är tilltalande blir plötsligt bra och får en att omedelbart höja volymen som om man inte hört den på år och dar och inte vet när (om) nästa tillfälle kommer. Det särskilda är alltså inte att man förbrukar dyra batterier utan känslan av att något betyder något igen. Det är annorlunda, men det finns en gräns (precis som det sades under gårdagens predikan är det sådana vi ofta sätter, på gott och ont) och den måste jag erkänna går vid Nick, Brian, Howie, AJ och Kevin. Tyvärr, pojkar. Era röster är mer än vad mina två klarar av... Nej, nu överger jag detta. Skall det vara skall det vara Radio Dismuke för tydligen har eländet ingen off-knapp heller. Är det verkligen för mycket begärt av en 14x7 cm "utan extra kostnad"-spelare?

Fars dag igår. Då föräldraskap är det sista jag skulle fira och inte heller har en överdrivet god relation till min far säger det sig själv att jag inte uppmärksammar det från något håll, trots att "genomsnittspappan är 54 år, heter Lars och har 2,2 utflugna barn i åldrarna 21-26 år" precis som min är/gör/har om ett år. I stället satt jag med lila mousse i håret och drack Passoã efter att ha gått på högmässa var där befann sig hela tio personer kören inkluderad. Temat var "förlåtelse utan gränser" vilket får mig att reflektera ytterligare över min intuitionsförmåga som bara blivit starkare med tiden. Den har vuxit av en anledning och jag måste få veta vilken, för rena tillfälligheter har gränser de med.

Uppdatering: Jag har inte ätit någon form av "mat" på sju dagar eller mer (att äta riktigt dåligt och inte kompensera det har jag återupptagit sedan länge). Har sojafärs i frysen men vet inte vad som finns att göra av detta. Besöker receptsidor dagligen för att finna något enkelt jag eventuellt skulle kunna tillaga, men orkar inte ens röra ihop en omelett och pressar i mig mer av sådant som förstör utseendet i stället för att som en normalt funtad pressa vitlök i färsen, ty det finns inget värre än att behöva vidröra ingredienserna som får mig att känna mig genompräktig och därefter gråtfärdig då jag äcklas av känslan av genompräktighet som uppkommer vid köksdoning som om det vore OK att lägga ned tid på något för den goda smaken som ändå är ett minne så fort de söndertuggade bitarna passerat svalget. Jag hatar god mat och präktighetskänsla. Jag hatar tillfällig njutning.