Drömmar är fantastiska. All frustration, allt du inte vågat/kunnat säga släpps ut. Alla du skulle vilja ge ett knytnävsslag och förvrida ansiktet på samlas och går emot dig likt zombies ur en b-film från 80-talet. De vill åt din hjärna för att de inte har någon själv.

Drömmar hjälper oss att bearbeta våra upplevelser och intryck, trauman, minnen och orosmoln. Ibland drömmer vi om sådant som ännu inte skett och blir skrattade åt då det erkänns. Att drömma är att lära känna sig själv, och att de summerar ens känslor, slår ihop rädslor med ljuva tankar är vad som gör dem så otäcka; att de påverkar en långt efter att ringklockan slagits av och ens inställningar kan förändras otroligt för att det var just din verklighet igår natt. Den som sover syndar inte? Nej, men kanske de som håller vaka i ens huvud gör. Det var du som kunde ta på dem, du visste exakt deras tankar - du är deras tankar - men kommer förmodligen aldrig klara av att återberätta en dröm på ett sätt som griper tag i och upprör en. Det finns två sorters drömmar: Antingen gör de sig utmärkt på film à David Lynch, eller så måste de så snabbt som möjligt grävas ned omsluten av en blå ask och glömmas bort - helst så fort man rest sig ur sängen utan att ha legat kvar och gått igenom scen för scen. Antingen är de menade att göras något av, eller att avsluta ett färdigt kapitel ur ens liv. Inte förrän det är gjort kan man börja på nytt.

Vi grälade. Du skrek som om du hade något viktigt att säga men allt som kom ur din röklukande mun med hårig tunga och miljontals bortborstade spermier var dravel. För en gångs skull stod de andra på min sida: Du var den provocerande parten. Lokalerna fylldes och du försvann bland de passerande. (Rökpaus) Vi började gå, pratandes om din beklagansvärda läggning. Tydligen var du med oss, vilket ingen brydde sig om. Du var inte viktig där du klagade högt och hetsigt. Din röst blir snabbare och snabbare och till slut hör ingen vad för sorts tomma ord du rabblar. (Trappsteg) Vi kommer fram till den långa trappan och börjar gå mot ytterdörrarna. Överallt rör sig folket. Från att ha följt oss bakifrån vänder bilden, fokuserar på dig. Det syns att du är rosenrasande, precis som ditt ansikte är knallrött. Om det är av smink eller ilska vet ingen, och ingen undrar. Efter ett extra stort kliv känner jag dig plötsligt falla mot min rygg. Du är tyngre än du ser ut. Du faller handlöst ned för trappstegen (hur många kan det ha varit kvar? 30?), fortfarande skrikandes med din vidriga tillgjorda röst, hållande fast med ett grepp om min axel du inte ville släppa, men jag står stadigt. Din röst hörs långt efter du nuddat det sista steget var du ligger med vad vi antar är bruten nacke, fortfarande skrikandes. Det är onaturligt, omöjligt men ingen vill veta hur det gick till. Vi passerar kroppen med klotrunda uppspärrade ögon och grimaserande ansikte men i övrigt blickstilla. Jag vet inte om vi kommer till dörren, bilden ligger kvar på dig och allt som hörs är din tillgjorda röst. Ljuset sänks i lokalen, människor avtar och du är den mest ointressanta av dem alla.

Jag hatar dig och förstår inte hur någon kan finna dig duglig när du inte gör en enda sak som är god - jag hatar dem med. Det låter dramatiskt att säga om någon man inte "känner", men jag vet tillräckligt mycket för att kunna säga att du är den sortens människa jag verkligen avskyr i djupet av mitt hjärta. Till och med de som indirekt givit mig skrapsår på hjärtat är bättre än du och jag sluter bra mycket hellre upp med mina outtalade ovänner än dig. Spydighet går före din sorts dumhet. Den kan jag åtminstone känna igen mig i.