Det snöade idag. Snö är ett av de där oändliga antalen ting jag inte har så mycket som ett bra minne till. Stelnade ögonfransar, halkande på arslet med ett innerligt hopp om att glinen som står två meter bort tillhör Dövblind Ungdom, kläder man egentligen inte vill använda och måste betala extra för att få ta av sig vid krogbesök, snöbadande täckbyxbärande lågstadiemobbare som ger en fruktansvärda flashbacks, blöta fötter, blöta gångar i köpcentrum var man överallt hör svettiga människor klampa omkring inomhus i ullkappor och täckjackor de här inte kan betala extra för att hänga av sig pratandes om skoteråkning och superier i fjällen som om det vore något att inte skämmas över, för tillfället förlovade som värmer varandra genom att harkla upp en ljummen spottloska och köra ned i den andres hals och ingenstans att ta vägen. Det verkliga eländet som slår bara ben och mjukglasslickande turister med hästlängder har bara börjat. Att romantisera vintern för dess utseendes skull är så överskattat. Ja, åh ja, visst är det vackert när snön ligger kritvit (kritstrecksvit, om man råkar bo nära trafikerad väg alternativt det och SSAB) på de lutande taken och kommer att rasa rätt ned i tant Linnéas huvud under promenaden tidigt i morgon bitti då endast hon (än så länge) och ni är vaken, men när termometern visar 30 minusgrader och ni inte har möjlighet att befinna er i era uppvärmda stugor med en stor kopp het rykande jävla choklad med vispad grädde som ni med glädje betalar 40:- för på kondis bara för mysfaktorns skull, kan ni försöka lura i vem som helst om att det är något ni längtar till.