Har tre avin liggandes i trappen som skall hämtas ut i morgon. Tre avin och ett kolli-id som skall uppges pga ytterligare ett uteblivet. Jag minns inte ens vad jag beställt då jag hämtar dem ur postlådan och förstår att det inte kan fortsätta så här. Har fortfarande inte använt den där tjusiga klänningen jag köpte i december i fjol (vad väntar jag på? att malarna skall bygga bo?) och härmed svär jag på att inte beställa mer utan ta tag i kragen och se till att bli av med det jag inte vill ha. Jag gör både mig och Traderas sjukligt överviktiga en tjänst; de blir snygga och därmed lyckliga, jag blir rik och därmed lycklig eftersom jag då snart har råd att bli mänsklig efter flitigt sparande, men om jag skall vara ärlig vet jag att chansen att jag tar steget ut är mycket liten eftersom jag fruktar att ha lagt ned så mycket på något som kan bli helt annorlunda mot för vad jag tänkt mig, men jag är inte ensam om att inte våga. De få som har tagit sig mod att lägga sig med något så ömtåligt som ansiktet under kniven skall ha en eloge oavsett om de inte "behövde" det eller om beslutets togs efter tjugo år av svåra komplex som kunde ha botats av ett års läkarhjälp, inte bli kritiserade av moralister som inte lever med dessa tankar om sig själva. Liksom alltid säger de sig vilja väl, men i stället för att kritisera trycket väljer de att se ned på de individer som lider av tryckets existens. Det är omoraliskt.

Idag då jag stod på busshållplatsen kom ett antal namn upp i mitt huvud. Jag märkte att jag reagerade på samtliga utom ett: Ditt. Jag kom på att det går en dag utan att jag tänker på dig och att då jag gör det, är väldigt likgiltig inför det. Trots att det alltid kommer få mig att må dåligt har jag accepterat det jag inte kan förändra. Jag har accepterat att allt som skett är passé och inte längre spelar någon huvudsaklig roll. I väntan på att något skall hända och mitt liv skall börja föds jag på nytt varje dag. Visst är det så att gårdagen var så ointressant den bara kunde bli, så varför tänka tillbaka på den och känna efter när hjärtat arbetar så mycket lättare halvfullt, när där inte ständigt finns något som tar emot och hindrar det från att slå fullt ut? Varför skapa fler problem än de man redan har som står en upp i halsen? Det handlar om överlevnad. Rensa ut allt du inte behöver och alla som inte ger dig annat än lidande.

I övrigt har jag menstruationssmärtor, gått upp 1,5 kilo, fått årets pinsammaste mail på Helgon (det är så gulligt; totalt främmande 16-åringar som tror att de betyder något för en - jag heter inte Michael Jackson och kan få vänner i min egen ålder, varför skulle jag finna ett barn intressant?) och prov i teaterproduktion jag inte läst en mening till.