Igår fick jag en tillsägelse jag inte alls gillar. Blev till och med indragen i ett rum för att få det kastat likt en tårta i ansiktet, hur tufft är inte det? Jag menar inte tufft som i läckert, om ni var för dumma för att förstå det. Förra veckan likaså, men på ett desto mer pedagogiskt sätt. Vad det gällde? Pja, alla som känner mig förstår: Tona ned, ta inte så mycket plats, var inte så dominant och släpp fram andra. Visst tar det, men jag ljuger om jag säger att det inte är sanningens ord varför jag ser det som fullt konstruktiv kritik. Jag tänker på det dagligen, men att höra det från andra är alltid svårare

På väg till stan (var jag stötte på en ungersk munk jag donerade 40 kronor till för svältande barnhemsbarn och i gengäld fick en bok om meditation tydligt inriktad på sex  - han visade sig komma från krishna, och alla vet ju vilka hiskeliga galningar de där inom de radikala kretsarna är) blev jag plötsligt tvungen att stanna mitt framför ett par skitiga lumpare ståendes utanför hotellet och låtsas som om jag tog ett uppehåll för att tända en cigarett. Jag kunde inte gå ett steg till; benen domnade helt. Som tur var hade jag med mig ett paket i väskan, för att tända en osynlig cig i tomma luften skulle se litet fel ut. Så vilken drog går jag på utöver speed (Oh, vilka komplimanger jag överröses med!)? Jag måste hämta ut min medicin idag. Inte för att den ger mig något (uppenbarligen), och smaken av svartvinbär får mig att vilja kräkas. Varför i hundan smaksätter man tabletter för vuxna?! Tar jag något som främst tilldelas svagt sinnesslöa? Klok som jag är höjer jag dosen bäst jag vill. Jag känner mig själv och min kropp bättre än en ugglelik läkare jag aldrig talar med och som inte hör av sig trots att jag borde ha fått komma till dem och ta blodprov för länge sedan, och med risk för att låta som en jag vet inte vad vet jag att jag behöver höga doser av milda ting, precis som jag alltid haft ett bra läkkött (nu är det sämre med det, men jag får skylla mig själv när jag tränger ned fötterna i för smala skor, eller på den släkting som gav mig ankfötter med matchande mun och gump; det enda som fattas är ett par vingar). Varför vet jag inte, men så är det inte mycket jag vet. Jag är genomsnittligt allmänbildad och känner av mer än jag känner till (ja, jag känner av mycket och förmodligen dig bättre än vad din senaste flirt gör, även om du inte har en aning om vem jag är, och det har du ju inte), men där tar det stopp.

Katten klöser på och ropar hjärtskärande utanför dörren. Givet går jag och öppnar trots att hon inte får vistas här pga min arma näsa. Hon har slutat att gå ut helt och ligger ständigt sovandes på klädhögen i pannrummet. Har hon mask tro, eller är hon bara less på det vilda utelivet som koppelkatt? Ta det med min moder; sele var villkoret för att få ta med henne hem för fyra år sedan eftersom hon har en onaturlig skräck för råttor (som även skogsmusen och marsvinet - som är närmare besläktad med hästen än råttan - benämns som i hennes hjärna) och skulle dö av panik om det råkade ligga en pipandes på bron. Jag med förvisso, men det har ingenting med saken att göra. Jag är inte rädd, bara hyper som yngsta Hansonbrodern. O, vad jag var kär i honom för ett decennium sedan! Jag planerade tom att flytta till Tulsa, Oklahoma och bli hans fru eftersom jag inte bara är besatt av film jag aldrig orkar se färdigt utan även av giftemål. Jag tror det är (den kulturella, inte religiösa) judinnan i mig som talar. Tur att man kom över det på ett år och växte upp till fröken "ung och arg har blivit gammal och bitter".

Så blev klockan 05:30 och det är dags för gamlingen med nedsatt hörsel att stiga upp och göra allt för att inte somna. God morgon, slöfock.