Kom hem från den kortaste promenad någonsin efter att ha tvättat bort äggvitan och citronen ur ansiktet (denna hud!). Hela tolv andfådda minuter varade den när jag insåg att jag inte ens vågar gå till stackars Konsum som rivits (ja, det är flera år sedan) och övertagits av kyrkbyggande lestadianer (dessutom avskyr jag detta områdes gator så mycket efter att ha sett dem under alla dagar, mest pga de boende; det ser inte alls ut som på 50-talet då det byggdes för att järnverkets arbetare skulle ha nära till jobbet och jag minns det som om det hände i förrgår). Så mycket för de där rekommenderade 45 minuterna. Här är mörkt, avsides och på vintern finns en skridskobana. Det finns all anledning att känna rädsla. Varför, frågar jag mig. Händer något spelar ingen roll hur fort jag gått eller hur spänd jag varit. Bestämmer sig någon för att gå på mig; skjuta mig i ryggen, köra över mig eller slå ned mig och sticka ut ögonen med sina egna fingrar, kommer de att göra det oavsett vad jag kände då jag beslöt mig för att ta den vägen eller om jag lät bli att ha musikspelaren på för att höra andra fotsteg än mina egna - och tänk om jag inte varit så korkad att gå ute själv.

För övrigt behöver jag nya bloggar att följa; bloggar i dagboksform som låter mig slippa "flipp eller flopp"-lekar och ungdomar med politikerdrömmar som klagar på slopad förmögenhetsskatt ("vi arbetar hårt på våra kontor var vi bläddrar bland mappar och cybersexar med Filippa Reinfeldts dubbelgångare och förtjänar faktiskt tio gånger så mycket som golvmoppade Zian) som om det vore det viktigaste att ta itu med (gå och köp en påse kanelbullar dagen till ära i stället och stoppa truten full, ty ingen vill höra ert gnäll). Det är så tråkigt att läsa sin egen (och bläddra igenom kanske tre fyra andra i längden och givetvis förstasidornas tråkmånsar med 70 kommentarer per inlägg, då) och tänka på hur ofta upprepningarna upprepas. (Och på tal om skriverier tvivlar jag på att det blir av något bokskrivande (det blir alltså inte så mycket som ett G- för mig; hurra!), såvida jag inte skall överföra mitt eminenta bloggspråk på papper. Kan korkade ungdomar med politikerdrömmar så kan jag.

Klockan är 04:32 och jag är ovanligt pigg efter två timmars sömn och uppvaknande vid 02:00. Det måste varit SSAB-utsläppen som gjort mig piggelin. Det vore smarrans (jag måste skriva det; jag är piggelin) med en glass, men det betyder att jag måste nöta stadens vackraste sneakers med bling att dö för ytterligare tolv minuter (kanske tretton, det är svårt att gå efter så stora intag jag gör). Bäst jag rör en gröt. Efter det vill man inte ha någonting, och inte för att det är mättande utan för att allt annat ger en avsmak efteråt.