Jag blir osnyggare för var dag (men är tack och lov inte ensam, det finns undantag som bekräftar regeln om att skönhet kommer med åren) och är knallröd i ansiktet (så mycket för "har tre dagar på mig att bli en svart man"). Provet i förmiddags gick åt helvete, jag har slutat med de svartvinbärsstinkande tabletterna för gott eftersom läkaren ändå glömt bort mig och aldrig hört av sig, ser inte fram emot höstlovet det minsta och har de senaste månaderna känt av fullmånen rent instinktivt utan att ens ha sett ut genom fönstret vilket fascinerar mig litet. Månen ger styrka och lämpar sig för flertalet sysslor, men trots den positiva inledning det kan ge den nya månaden är jag inte upplagd för någonting alls. Att man borde ta tillvara på tiden ändå då den inte är lång låter så logiskt i ens öron, men hjärnan fortsätter att ifrågasätta: "Vad skall göras? Vad är det som är så viktigt? Varför är Du så viktig?" Hjärnan hindrar vårt känslomässiga tänkande och i stället för att bli gamla och visa blir vi endast gamla. Merparten av grubblerierna vi bär på har formats utifrån vår outhärdliga livssituation och för att kunna ändra den måste någon greppa en mejsel och se till att lossa på några av de skruvar som hindrar oss från att söka ens sanna jag i stället för irrelevanta frågor man egentligen inte undrar över utan bara bär omkring på som extrakilon, som aldrig kommer att få några konkreta svar.

Klockan är 22:10. Jag vill inte sova, men kommer att dra iväg illa kvickt mot en ny händelsefattig dag som påminner mig om Beppe Wolgers "Ur en kos dagbok". Jag led med kon som liten och kände igen mig obehagligt mycket:
"Den 10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade." Men till skillnad från i kons liv känns här inget "rätt skönt".