- Jag hatar de som lägger bud på Tradera och skjuter upp betalningen gång på gång. Se till att ni har pengarna då auktionen går ut, eller låt bli att delta i den alls! Jag säljer saker för att jag behöver slantarna, inte för att det är ett nöje. Självklart är jag för snäll för att säga detta till personerna. Man tycker att det är sådant som hör till förnuftet att redan känna till, men långt ifrån alla besitter ju ett sådant.

- Jag ångrar att jag anmälde mig till improvisationskursen. Inte för kostnaden, utan för att jag inte kommer att få ut något av att ansträngt agera halvdant i ett okänt sällskap då det enda jag tänker på är att "inte göra bort mig", "inte få tunghäfta", "inte börja hosta".
Jag klarar inte av nya människor. Nya människor kräver hövlighet och någon sådan har jag inte till övers. När man väl lärt hantera dem försvinner de ändå. Efter ett tag hamnar man hos ännu nyare och får då börja om från ruta ett med samma jävla ångestmoment. Jag känner mig som en ständigt kringflyttande främling som aldrig hinner stanna med båda fötterna på ett ställe och stifta bekantskaper, för när ena skon är nere är det dags att snabbt dra upp den igen, och så fortsätter man genom livet medan andra kan sätta sig ned med sina vänner från förr och prova nya skor i lugn och ro utan att behöva tänka på att stolen de sitter på är borta så fort de rest sig upp. 
Allt jag kommer tänka på nu är onsdagkvällen och hur mycket jag inte vill. Å andra sidan är det lika bra att prova på det, så jag därefter kan stoltsera med att jag minsann tagit en sådan och att den inte alls var julgranshängvärd. Det här med "personlig utveckling" utan att få något konkret för det är ingenting jag bryr mig om, vilket är dåligt. Allt jag gör handlar om att göra något utåt, vad som sker inuti är mindre viktigt och det går inte att kombinera någon längre stund. Bara en sådan sak som att köpa en äcklig, rekommenderad tandkräm i stället för en lika rekommenderad man kan med bara för att "ingen kommer ändå känna den" och fula, torra näsdukar i stället för de där med tjusigt mönster man egentligen vill ha för att "ingen ändå kommer se dem och jag skall ändå bara snyta mig i dem och kasta bort" är löjligt nog. Klart som korvspad att man inte orkar med vardagen när allt går ut på att tänka på det man vill vara men aldrig kan bli i stället för att utgå från den man är! Det är sådana små saker som gör att man orkar fortsätta, men självklart tar fråntar jag mig den möjligheten. Jag blir så arg på mig själv! Tala om att stjälpa det inre lugnet. Hade jag betett mig mot någon annan som jag beter mig mot mig själv hade jag inte ens sagt något om jag fick näsbenet knäckt, därför att jag vet att jag hade gjort mig förtjänt av det.

- Jag är trött, har huvudvärk och tänker fortsätta med det kvällen ut tillsammans med tecknad film, präktigt pressad grapefrukt och en filt. Allt är  enklare att lägga åt sidan då man beklagat sig över det öppet och tidigare punkt utgör alltså inte längre något problem förrän jag själv ser det som ett - och det är jag alldeles för pigg för att göra nu.
Ja, jag råkade faktiskt släppa tröttheten i samma stund som jag skrev om den. Se vilket fantastiskt bra hjälpmedel det här med vardagsbloggar är. Jag som kom hem och var så dyster (och inte bara för att jag svettades) och trodde att jag skulle börja gråta vilken sekund som helst är nu på topp (i, säg, fyrtio minuter till) och borde åka iväg och köpa de där tjusiga näsdukarna jag bara gav som dåligt exempel.