Jag orkar inte skriva längre. Jag har ingenting att säga, orkar inte vältra mig i vare sig det ena eller andra. Inga tankar är värda att minnas, inte om hundra år, inte om tio minuter. För att göra en lång historia kort: Jag är sjuk, du är sjuk, allt runt omkring oss är sjukt och du borde gifta dig med allt runt omkring oss, grunda ett sjukhus för tölpar som ni och vara först i Sverige med att införa aktiv dödshjälp och då ni gjort detta skall du vara först att lägga dig ned, men inte i den säng du drömmer om att befinna dig i om kvällarna då du tröttnat på dina egna kvalsterfyllda lakan fyllda av svett och synder du minns från förr med blandad känsla. (Du trodde att du älskade henne, men det visade sig vara lögn och allt som var acceptabelt är förhatligt nu varför du inte vill hellre än skära händerna av dig när du tänker på var de varit, precis som hon önskar att hon skurit av dem först, innan du stängde dörren om dig och tog bussen till Jysk Bäddlager för att titta på nya påslakan. Obehagligt tunna, himmelsblå eller urblekt klarblå lakan med kinesiska tecken i mörkgrått eller urblekt svart och en simpel spotlight att rikta mot dem då du önskar svettas rejält. Äntligen kunde du leva ut din kärlek för dålig smak, både i den egna sängen och andras. Du är det yttersta beviset på mänsklighetens ruttenhet. Att högakta dig och njuta av ditt sinne såväl som kött är den värsta formen av självförnedring någon kan utsätta sig för och ovetskapen om det gör dem till en av dina. Dina tappra soldater som kör över allt i sin väg, allt för att ta dig i försvar angående något de inte känner till. Vad vore du utan dem som till och med andas åt dig?)