Hatar världen mig? Som om det inte var nog med mitt paket, stöter jag på en gammal klasskamrat precis då jag står vid godishyllan och tänker att: "ja, det var länge sedan jag åt godis, och jag behöver något sött". Så ironiskt att klassens vandrande valspäck fyra år senare står och plockar åt sig godis (som f ö är härsket). Vad ger det för uppfattning om någon som dessutom gått upp så otroligt mycket i vikt? Givetvis att man vräker i sig på daglig basis! Det är så allmänheten tänker därför att vi omedvetet lär oss att fördöma andra människor; feta som magra (utöver på catwalken, men heroin chic-anhängares ideal ser ju helt annars ut än allmänhetens, var endast en 38:a är OK). Jag är likadan vad gäller överviktiga eftersom jag känner med dem (som fet är det ett rent helvete att köpa mat, och det är något alla överviktiga har erfarenhet av, varför jag hellre skickar pengar med mina föräldrar än går själv även om jag så bara skall ha en burk majs och quornfärs), även om jag inte är öppen med mina tankar och snarare lider å deras vägnar än att se ned på dem, för det gör jag inte (jag ser ned på alla oavsett utseende).

Det är inte så att feta inte behöver äta för överlevnad, men oavsett om de med de för trånga byxorna beställer en dressingfylld burgare eller sallad finner alltid någon ett fel i det; antingen äcklas de eller skrattar åt "fettot som försöker vara nyttig" (alla vet väl att fetton inte uppskattar sallad). Det problemet ligger helt hos oss själva och slängen ätstörningar varenda i-landsmänniska tycks ha, ty ätstörningar handlar om mer än vad man med problematik själv stoppar i sig. Det handlar om "friska" personers attityd gentemot de som inte passar in i ramen för deras egna tankar om de korrekta ätvanorna och den perfekta kroppen - även de lider så uppenbart av en störning. Få vardagssaker gör mig så arg som ytliga människor. Det spelar ingen roll om ni är överviktig eller underviktig, stolplång eller nära dvärgväxt, har hopvuxna ögonbryn eller inga alls, babyröst eller nasal stämma à Fran Drescher. Ni är lika vidriga allesammans, förstörda sedan länge och utan väg tillbaka och det går däremot inte att göra något åt.

Men för att lämna ett känsligt ämne, kan jag i stället nämna att jag utöver detta var klädd i min absolut slafsigaste outfit à Burger King-sponsrad crunkkarl (ja, du är en föraktansvärd slacker i själen - lev med det, C!). Det kändes så fel att ge ett sådant nytt första intryck. Hädanefter tänker jag aldrig mer bära sådant då jag knallar runt i stadsdelen. Jag tänker inte gå ut utan att ha stått en timme framför spegeln och velat angående de kläder som ändå är i samma färg och ser likadana ut på. Man vet aldrig vad hemskt som kan hända och vilka man kan möta.