Jag vann inte, men förlorade ingenting. Så varför känns det plötsligt så jävla tomt? Dum fråga. Jag vet varför, jag sörjer inte. Det är bara beklagligt att du är den du är, och att de som i grunden var likar hamnade på varsin sida om livet och förblev kvar i varsin ände. Man lider med de sammanvuxna barnen, sågar av dem på mitten för att kunna köpa dem annat än specialdesignade dräkter med tio öppningar, men separerade fränder ger ingen en krona för, inte ett öre till nål och tråd för att slarvigt tråckla ihop dem i sidorna och ge det en chans. Påhitt, stolleprov, dumheter, galenskaper, fåneri eller helst av allt: idioti, vill man kalla det. Vill realisterna kalla det. Real - vilket urbota fjompigt ord ni lyckas artikulera fram i bästa dramatenanda då ni ligger med händerna under täcket i era tillpuffade bäddar till dess ära om nätterna.

Ack, ack. Allt är ack så beklagligt. Ack, ack. Aldrig är nånting det minsta behagligt. Och ack, ack, denna krösa borde gå sin väg, kränga sig över ett par gärsgårdar och försöka att inte landa bland nässlorna eller de dragna drängar som ligger och smaskar på ett grässtrå någonstans bland kvigor och röllekor. Men åh, hucklen, var är min huckle? Solen får inte tränga genom min fläckiga hud. Ack, ack, alltid skall man behöva få ansiktet bortfrätt bara för att man önskar gena raskt genom ängen för att slippa huggormar och annat löst ringlande bland blåbärsrisen.