Jag är ensam hemma till och med onsdag (vilket kommer som en skänk från ovan då mina föräldrar aldrig - jag menar aldrig - någonsin begett sig utanför hemmets portar utan tillbringar all tid framför TV:n i den befläckade sängen med träskblått överkast i siden) då min mor ligger på operationsbänken i björkarnas stad även känt som Umeå. Min syster fick höra om ett dödsfall inom snar framtid under sitt besök hos en sierska. Det kan mycket väl gälla henne, men något arv (som hon också nämnde) är inte att tala om. Vad skulle det vara, tro? Ett gäng värktabletter och en travberoende make med gitarr och lika grovporigt ansikte som jag? Min katt vägrar att äta p.g.a. ren kräsenhet vilket betyder att jag i morgon måste införskaffa det dyraste torrfoder som finns på hyllorna (får till dess mata henne med godis) i samband med att jag hämtar ut mina älskade skor jag absolut inte kommer att kunna ha (bredfot har talat) och sedan kånka på den dryga kilometern tillbaka. Jag mår dåligt av en kommentar jag med mitt självförtroende inte kan ta (jag vet att jag är ful, det behöver inte påpekas), har precis införskaffat ett paket vaniljcigaretter och är besviken på den ickeexisterande smaken den tjusiga färgen till trots, och knäcker nacken som aldrig förr. Jag önskar att du visste vem jag var, och att jag var en annorlunda person, men livet har aldrig varit rättvist. Jag förblir den excentriska personlighet jag aldrig velat vara och aldrig kunnat passa in någonstans med. Det är sådant andra gör hån av ("du skall inte tro att du är något") och menar är något man medvetet eftersträvar; att inte vara en i mängden. Men då man faktiskt råkar vara en utstickare i grunden, bör de veta att man i stället inte vill något hellre än att vara som "alla andra" och slippa gliringarna som får en att rasa. Jag önskar att jag var som du, kunde förstå vad du talar om och veta känslan det omtalade inger. I stället blir det ett falskt instämmande och ett "så är det nog" . Man måste ju hänga med i svängarna.

För övrigt blir det inga onsdagskvällar med Scratch. Inbetalningen skulle ha skett igår söndag och jag fick hem det först idag, och även om det inte skulle vara för sent går anmälningsavgiften inte att betala via internetbank och någon tillgång till postkontor har jag då rakt inte. Det är blandade känslor.  Det sades att jag skulle ta de tillfällen som gavs, men jag gjorde det inte. Jag vet inte om det är detta det syftar på. Förmodligen inte, då det är en nybörjarkurs var ingen teatervana krävs (ledaren sade själv att jag skulle känna igen det mesta). Kanske är det något helt annat det handlar om (boken, som måste påbörjas snarast möjligt? - inte för att jag måste utan för att jag faktiskt vill hur jobbigt det än är). Lika bra, tänker jag och lämnar telefonen ringandes medan jag kokar sojakorv att äta med senap och fiberbröd, för givetvis är Daisy inte den enda utan vettig mat i skafferiet. Får se till att krafsa ihop litet insektsfylld frukt från COOP - och mörk choklad som jag nyligen insett smakar bättre än ljus. Godis är så nyttigt för en redan 20 kilo överviktig kropp och själ!

(Givetvis skulle det knacka på dörren med. Typiskt mormoner. Man beställer ett kostnadsfritt bok-/filmpaket för det kostnadsfrias skull och de är en hack i häl två månader senare.)