Jag vet inte varför mina ögon ser så groteska ut. Jag vet att ingens ansiktshalvor är identiska, men mina är onormalt annorlunda. Beroende på från vilken sida man ser mig kan man nästan tro att det är två olika personer. Egentligen är det nog till största del det det det handlar om, men hur skall någon annan än jag veta?
 
Jag känner mig vindögd och lazy eyed, men till skillnad från Paris Hilton är jag inte multimiljonär och kan vara lycklig ändå. Jag var i vintras hos en optiker för att kontrollera synen just pga oro över det som blivit tydligare med tiden, som menade att där inte fanns några "konstigheter" alls. Hur kommer det sig i så fall att ena ögat är såpass irriterat att jag tänker på det och dess pupill tenderar att ge intryck av att vara dubbelt så stor som den andra på bild? Vänster sida är problemet. Ändå visade det sig att jag hade bättre syn på den. Hur, herr Anders plus efternamn jag inte minns, går det ihop?

Norma Shearer hade ett äkta lazy eye vilket man tog hänsyn till och dolde genom att fotografera henne i vissa vinklar, men det var Hollywood, USA, inte Trollywood eller sämre, Sverige, och vad gör när man står mellan vindögdhet och det? Jag vet inte hur jag skall fungera med ett tillfredsställande yrke i framtiden. Vem anställer någon som ser ut som jag och dessutom beklagar sig högt över det?


Tankarna återkom igår efter att ha sett mig själv fryst, och gissa om ögonblicket raderas innan jag ens hann inspektera det närmare, och likaså idag då jag tittade på film. Jag gick och lade mig direkt för att slippa må dåligt, men fick i stället möta allt på nytt i drömmen var jag kom hem efter en kort vistelse på stan med en fruktansvärd smärta jag inte visste vad det handlade om. Man flockades kring mig för att se vad det gällde, och det visade sig att min ena lins hamnat på sned och skavt in i ögat. Jag var livrädd. Min mormoder, som fått sina egna ögon ordnade med laser under lokalbedövning och därmed var den med störst erfarenhet(?), fick hjälpa mig att sätta den på plats med bara fingrarna genom att först ta ut den och sedan försöka lirka in den, vilket resulterade i både blod och forsande tårkanaler. Grumligheten försvann, men linsen hade gått sönder och min iris fått stora guldgula varliknande fläckar. Det till trots skulle det dröja tre månader innan jag fick träffa en läkare. Tre månader med de mörkaste solglasögon, halvblindhet och rädsla över att linsen skulle falla ut och ögat torkas sönder. Jag fick panik, grät och visste när jag vaknade till att jag måste somna om - om det skulle vara sant, varför jag nu sovit sedan 12 och innan det 03-10. 

När jag vaknar svettig efter att ha legat fullt utrustad i kläder, morgonrock och täcke och går in till köket för att hitta något att äta hör jag hur det knackar på dörren. Det är grannarna - mina föräldrars enda gemensamma bekanta - som varje söndag kommer hit för att spela Chicago. Varje söndag försvinner jag ner i källaren för att slippa deras obehagliga skratt (jag svär att det låter värre än mitt; snarare kacklande än högt) och godisätande i kombination med konstant KOL-hostande. Jag blir arg för att jag 1) inte hinner röra ihop något, får ta ett glas apelsinjuice (jodå, jag har det i kylskåpet, till skillnad från vissa bartenders) och klampa ned till datorn (var blogg.se som namnet själv säger är min enda tillflyktsort) 2) inte får ta del av de 50 kronor från Karamellkungen de kom bärande med och nu sitter och pratar om samtidigt som de smaskar så högt att jag kan höra dem med snäckor (samt en del vax) i öronen, som om de visste vad smak var. De äter vingummin! Jag klarar inte av de som skamlöst säger att de "älskar vingummin". Fråga inte varför, ty jag har ingen annan förklaring än att jag alltid hatat det. Yup. "Everyday it's all about me." Tragiskt men sant.