Vilken härlig dag! Efter att ha stått två timmar framför spegeln - varav den ena gick åt till att torka bort den härskna men dyra MUS-foundation som sprättat över hela toaletten, sopat upp glasbitarna och bytt den parfymerade sand som ger en andnöd (vilka säljs sådana för? lata ägare likgiltiga inför sina djurs behov som byter åt stackarna en gång i veckan?) i kattlådan då även den var full i underlagskräm och splitter - ställer himlen om sig från ruskväder till syndaflod. Resultatet för att inte gå miste om 60 minuters konstant suckande kunde fortare givits genom att direkt slänga sig med det smidigaste flodhästplask ned i det intilliggande vattnet. Paraplyet vändes ut och in var tionde meter och jag kände mig som en misslyckad Mary Poppins redo för att byta ut kappan mot tvångströja. Det är inte klokt hur ynka tjugo minuters sammanlagd vistelse i regnblåst kan göra en på dåligt humör. Hur bortskämd får man bli? Det är vad som gör mig förbannad. Det är vad får mig att skrika högt. Att jag faktiskt låter mig bli eld och lågor av ett genomvått ansikte och dyngsura tyger. Framtiden står på spel, och det kan jag överleva. Vad är då fyra centimeter fallande vatten? En flugskit på fönsterblecket?

Det tär att vara upprörd. Sov bort kvällen efter en hemsk viktväktarlasagne med bladspenat nedsköljd med den lika hemska läskedryck som aldrig blev förtärd i lördags och känner mig nu alldeles mörbultad. Jag är tvungen att börja ligga i mitt rum igen för nacke och ryggs skull. (Och precis nu låter det som om en halv skog skall välta över huset. Jag undrar om försäkringen täcker det?)