Jag har inte orkat uppdatera min tillflyktsort på sistone. Tiden går åt till att klara vardagen. Den skulle varit så mycket enklare om jag inte var så dum att börja mode och design trots att jag inte kunde sy ett korsstygn. Sex veckor på en sömmerskeutbildning där varenda spillbit kostar är när man tänker långsiktigt kanske mitt dummaste drag. När jag väl fick chansen att påbörja den eller estetiska var jag så dum att välja något utanför mitt intresseområde, bara för att slippa programmets stora klasser och att behöva gå med hälften karlar som jag befarade skulle hämma mig i arbetet på den tiden (det känns så avlägset, men min sociofobi som idag tycks vara bortblåst har varit enorm - ett av få men lika enorma framsteg). Jesus christ, vad tänkte jag med?! Det utstående örat?

Ha! Och vad tänker jag med när jag skriver detta? Jag lovade att sluta älta, och det tänker jag göra. Jag vänder på den sura minen och säger så här: Om åtta månader är det över och därefter följer ett år på Sunderby Folkhögskola och det är OK! Jag hade ju ändå planerat att söka in på en sådan. Om jag går en allmän linje + extrajobbar här eller bor arbetslös på ett internat, inskriven på en kurs med jonglerande teaterapor i skogarna tre mil utanför Karlstad spelar ingen roll. Inte då jag insett att man måste växa i sin egen takt. Jag behöver arbeta här något år för att våga lämna allt för det främmande. Luleå är staden jag känner mig trygg i och även om jag inte längre känner igen en själ här (var kommer alla nya ansikten från?!), känner jag mig själv och de gator jag går längs. Hade möjligheterna funnits hade jag stannat kvar, men det gör de inte. Eller, var finns de egentligen? Skulle jag göra bättre ifrån mig i Göteborg, Uppsala, Gävle eller Tumba? Jag tror inte det i en tid då allt kan ske på distans och när allt fler filmer spelas in i Norrbotten öppnas nya dörrar både för länet (på gott och ont) och mig själv. Att drömma sig bort är något alla gör var de än är uppvuxna, så varför stressa? 30 år (d v s det Junibackens mor fyller i avsnittet då Madicken leker Adam och Eva i lustgården och klättrar näck uppför ett träd) är ingen ålder och ens dag kommer.

Jag mår inte bra av sådana här inlägg. De får mig att tänka på onödigheter och det är en god anledning till att sluta gråta över mjölk som redan spillts ut i en tid man var så ung att det inte borde spela någon roll längre och, tja, ärligt talat så gör det inte det många gånger. Jag kan leva med det bättre än vad det verkar som i min dagbok à destruktiv tonårstjej med 14-hålskängor och ditmålade... fläckar vid ögonen. Det är först då jag hamnar vid tangentbordet det kommer tillbaka (jag struntar blankt i vad jag tänkte om dig, dig och du som inte fanns - det är passé) och det blir suddigare för var vecka, vilket tyder på att det är dåligt att skriva om eftersom jag med det skapar nytt liv åt gamla genomskinliga spöken. Jag skall vakna upp i morgon och vara glad... Fast det där med att gråta över mjölkspannen stämmer inte heller. Jag gråter inte alls över den. Jag bara maler, maler, maler. Det är det jag är bäst på. Det och schimpanslika skratt.
Sista klagan slutar nu!