Jag överväger det första. Jag kan orimligen dra på mig kläderna en, två timmar innan det är dags att bege sig utan måste ägna en hel eftermiddag åt att "förbereda mig" mentalt. Klockan är nu 13:10 och jag har redan börjat ställa in mig på hur jag skall göra med något som inte är aktuellt förrän 19:00. Det är alltså fem timmar kvar till jag över huvud taget behöver tänka på att vara på väg, men känner redan stressen. Det dröjer nog inte länge innan de grå stråna tar över. Det handlar om att sitta publik under en öppen repitition av en kommande pjäs på Norrbottensteatern som firar 40 år. Att sitta ned i två timmar och iaktta skådespelares arbete vore kanske något jag skulle uppskatta förr, men idag känner jag bara ångest över det och att jag är så illa "tvungen". Ja, jag kan ärligt säga att jag har börjat känna ett renodlat äckel inför kultur (ändå är Kulturnyheterna de enda nyheter jag orkar se). Musik är det tråkigaste jag vet att ha att göra med (att jag lekte med tanken om ett liv som bandmedlem en gång är ironi på hög nivå) och dans sitter jag hellre instängd på en nedsmetad toalett än att titta på (undersköna, graciösa damer som lyser upp allt omkring sig med sin närvaro är mer än vad en klump med dålig hållning och noll rytm i degen klarar). Design och teater är två ultrapretentiösa konstformer vem som helst kan syssla med utan att någon talang krävs: Det enda som behövs är en idé tillräckligt luddig för att ingen skall förstå den, och vips, har man en storsäljare bland liberala kultursnobbar med för litet spänning i tillvaron! Alternativt samlar vi en bunt boho(e)s med betoning på "hoes" vars mål är att sprida "glädje" genom att strutta runt i ansiktsmålningar och framföra skrattretande performances.

Som tur är är jag kvinna nog att erkänna att dessa halvsanningar grundar sig i min egen bitterhet (annat vore minst lika skrattretande som våra kära nyhippies) och att de långt ifrån alla gånger stämmer - det finns så mycket god kultur, men det gör inte känslan av oduglighet mindre påtaglig. Jag vill bara lägga mig ned och ge upp allt. Varför skall jag vara en sådan misslyckad varelse? Likt min mor varken kan eller vet jag någonting. Straff v/s test? Jag vet inte vad jag skall tro. Jag kan bara känna vrede gentemot mig själv som inte tar till mig den kraft jag ber om.

Nu skall jag äta squashsoppa med gråten i halsen och kanske sedan kräkas upp den med det älskade folket i åtanke och tillbringa resten av dagen på cykeln som möglat sönder i källaren i tio år. Tio mil är ingenting då jag ändå kommer äta för tiotusen i natt. I tiotusen dagar har jag snart levt och om mindre än tiotusen dagar kommer jag inte finnas mer.