Jag hatar mig själv för att resultatet av allt jag gör alltid blir det sämsta. Jag är olycksdrabbad och förstår fullt varför jag hatas lika mycket som jag hatar mig själv och hur jag framställs. Var jag än hamnar, vad jag än gör, lyckas jag alltid förstöra det på något sätt genom min blotta närvaro. En obetydlig mening (eller bara ett ord) räcker för att allt skall gå åt skogen. Jag tänker - på riktigt denna gång - aldrig mer öppna munnen utan tacka och ta emot det jag aldrig får. I grunden har man ingen annan att tala med än sig själv då det inte finns någon som önskar lyssna. Och trots att ingen gör det, lyckas jag ändå skapa en dålig atmosfär, bli skrattad åt, smädad och frånstötande. Då vet man att botten är nådd.

Det är precis som det urlöjliga bland urlöjliga populära horoskopet cirkulerandes på internet säger : "Du är konservativ och rädd för att ta risker. Du är kort sagt en feg fjolla. Ingen Stenbock har någonsin betytt något. Du borde ta livet av dig."

Jag borde ju det, ja. En äckligt fet levande negativitet, ett brinnande hatiskt, överkänsligt och fult (till och med progeribarn - som under sina sju levnadsår får åka på fler vänskapsmöten än jag någonsin kommer - och de födda med trekilostumörer i ansiktet ser bättre ut än jag, både bakom och framför den) kräk kommer aldrig att betyda något. Inte ens för sig själv.

Uppdatering 16:00: Visst brände jag maten, både vid första och andra försöket. Jag går ner till källaren, glömmer allt vad matlagning heter och känner plötsligt en bränd lukt från köket (som jag hoppas inte är kattskrällets svans, men givetvis är det mat från Hälsans Kök till ett värde av 40 kronor, härligt!). Jag får äta grovlimpa och keso. Nej visst ja, keson är slut och limpan har gått ut, och någon riktig rätt står jag hellre över än att tampas med. Varför förvånas jag inte om jag står rörandes ihop sockerkakssmet 01:30 i natt?