Alldeles strax i Kvällsöppet med Ekdal talar man om antifeministerna som påstår att kvinnor saknar humor, och hävdar att kvinnor inte behöver ha det på samma sätt som män. Jag tänker inte se det då sådant får mig att koka av ilska, men finner sammanträffandet mycket lustigt då jag talat om just detta ämne senast idag.

På sistone har ett par kvinnliga komiker dykt upp i media. De är inte många, men eftersom de är kvinnor sticker de ut och tvingas med det utsättas för hårdare, orättvis kritik. I ett av forumen på vedervärdiga Flashback diskuteras dessa, var de bedöms efter bröst och inte efter innehåll. Innehållet ratas innan det ens lyssnats till. På YouTube är kommentarer i stil med "Hon är tråkig, men het. Skulle inte banga!" återkommande, och det är en av många saker som visar tydligt på vems normer vi lever efter; mannens. Givetvis påverkar detta även vår syn på vad som hör hemma på kulturscenen, och precis som pop och jazzdans är komik en del av vad som trängs på den.

Humor har alltid varit männens område och därför är det svårt för oss att inse att en berättelse är lika rolig oavsett om Lars eller Laura återberättar den. Vi roas automatiskt av Lars version mer, även om det kanske till och med är Laura som upplevt incidenten. Redan i förskolan skrattar vi åt pojkarnas många stölleprov (som Emils far skulle ha uttryckt sig), medan en flicka som agerar på samma sätt genast blir den jobbiga man skall akta sig för att umgås med. Att som kvinna dra skämt är provocerande. Man säger sig ofta vilja ha en kvinna med humor, men vad är en kvinna med humor? Är det helt enkelt någon som skrattar åt pojkvännens skämt när ingen annan gör det? 
Så länge hon skojar friskt med vänninorna emellan på luncherna är det inga problem, men hur blir det om hon helt plötsligt inser att detta är något hon vill satsa helhjärtat på? Varför blir en kvinna så fort hon ställer sig framför en mikrofon degraderad från humorist till ett stycke torrt kött?

När har man öppet kommenterat Robert Gustavssons utseende, sagt att han ser rentav skrattretande ut och är en flamsig föredetting som inte har en aning om när det är dags att lägga av? Och vilka mer än aknedrabbade tonårspojkar har ens nämnt Björn Gustavssons fågelben och avsaknad av muskler, eller att en 22-årig ung man som ser ut som en skolpojke inte är attraktivt för ett ruttet korvöre? Nej, det händer faktiskt inte. I stället hyllas de i TV, tidningar och bloggar, på gatan och på krogar. Det är vad de presterar som är huvudsaken och det är den som lyfts fram, medan en kvinna till råga på måste se bra ut, samtidigt som hon skall anpassa sitt innehåll till den manliga publiken för att uppskattas. Här uppstår dock problem i problemet: Hur skall vi kunna skratta åt en ful kvinna, och vad vet en snygg kvinna om att vara rolig? Kanske är det helt enkelt så att kvinnor inte hör hemma i skrattets värld, eller på sin höjd i radio där vi kan höra men slipper se ansiktet bakom?

Jag kom när jag stod och drömde om maränger med glass medan jag bläddrade i senaste Hemmets Veckotidning på ett lysande exempel att dra i detta hastigt ihopslarvade inlägg (som inte ens tar upp hälften av vad jag har att säga, då detta är något jag kan gå på i evigheter om): Magnus Betnér, hela Sveriges egna lilla rikscyniker. Om Betnér varit kvinna, eller rättare sagt om en kvinna haft Betnérs image och dragit skämt om korkade arier och lika korkade småbarnsföräldrar, skulle hon någonsin komma att ses som något annat än en bitter stackare som inte fått ligga på länge? Ja, kanske är hon till och med en sådan där, gudbevars, manshatare!

Kvinnor lär sig tidigt att identifiera sig med mäns erfarenheter och skratta med dem, men att vända på steken är otänkbart: Det är så mycket svårare för en man att identifiera sig med en kvinna än tvärtom. Det är därför vi generellt kan uppskatta fler sorters humor, även den som på ett tydligt och ibland även diskriminerande sätt riktar sig till det motsatta könet. Man kan alltså helt enkelt säga att vi generellt besitter en EQ utöver det normala (som av en händelse även det omtalades idag - jag skräms verkligen ibland av min förmåga att ligga före i tid), något de som inte kan uppskatta kvinnliga komiker tycks sakna.
Att IQ värderas högre än EQ är ingen nyhet. Det är inte heller sällan vi hör män stoltsera med att de i snitt har högre sådan än kvinnor och därmed ser det som bevis för att män skulle vara "smartare". Är det så konstigt att ett samhälle var mannen (fortfarande) är norm ser på typisk manlig intelligens som bättre, mer eftertraktad och beundransvärd än kvinnlig? En tragisk men sann slutsats att dra är att ju mer vi närmar oss det manliga idealet, desto mer fulländade blir vi som människor.

(Vi = Människor i allmänhet, för er som har svårt att se strukturer.)