Jag tar tillbaka allt jag sagt om måndagar tidigare, för torsdagar är dagen jag tycker sämst om. Snart är det schemat dock över, och jag har aldrig hört till maken på tjat om studentens lyckliga dagar. Med risk för att låta bittrare än jag är (om det nu är möjligt att bli det, i vilket fall orkar jag inte bry mig längre) kan jag bara tycka synd om dem som inte verkar förstå att detta inte är början på friheten utan att det är här den avtar i mångt och mycket. Visst förstår jag att man ser positivt på själva avslutningsveckan, men sedan då? När man står där utan yrke, noll hjälp från arbetsförmedlingen och ett antal poäng att läsa upp? Hur kan någon längta efter detta? Jag mår så illa att det får mig att kräkas. Kräktes gjorde jag för övrigt i kväll, men av en annan anledning. Ja, jag åt, trampade 1,5 mil, åt mer, insåg att det inte var värt det då det vände sig i hela magen på mig när jag såg att vågen visade lika mycket som för ett år sedan (på ett år har jag stått stilla och inte gått ner någonting!), kräktes, trampade ännu en mil till sentimentala sånger om sådant som aldrig kommer att hända en själv. Har nu duschat, smetat in mig i kokoslotion och skall titta på South Park i brist på annat att se. Utslagen har börjat avlägsna sig vilket betyder att jag snart till min stora glädje kan göra ett solariebesök. Att bli brun och slippa gå runt blekfet är det enda jag har att längta efter nu när andra får färg till kontrasten av sina bländande vita mössor de använder en gång för att sedan lägga undan i en garderob för all framtid såvida de inte råkar supa bort den eller glömma den kvar tillsammans med underkläderna då de än en gång blir påsatta av valfritt packat ragg eller en vild och våt främling i ett lerigt dike. Vilket makalöst liv! Om det ändå var jag som låg där med uppdragen kjol och särade ben, stönandes efter någons svullna könsorgan... hade jag haft svårare att leva med mig själv än vad jag har i dagsläget. Å andra sidan hade jag varit sedd som fullt normal i andras och relationsspalternas ögon, så det kanske är just det som fattas för att jag skall bli sedd som hel (om än inte särskilt ren, men det är det ju bara trångsynt och bakåtsträvande att personligen föredra idag, eh).

Jag sänder dem motvillig kärlek (i ärlighetens namn mest för syns skull) och välbehövliga lyckönskningar.