Jag tittade på Outsiders på Kanal 5 i kväll var man tog upp BDD. Det var intressant som alltid, men jag tycker att programmet talade för litet om sjukdomen och i stället verkade välja att satsa på att dokumentera obehagliga situationer ur de medverkandes vardag för att skapa så "bra TV" som möjligt (tydligen var de inte heller riktigt rättvisa mot dem gällande vinkling/klippning vilket är extremt dålig stil från deras sida). All publicitet är dock bra då det är enormt viktigt att allmänheten får reda på att BDD existerar och erkänner det som sjukdom, så att problematiken inte bara förväxlas med överdriven självupptagenhet. (Jag menar, om det vore så väl!) Som anhörig måste man kunna se varningstecknena innan det går för långt, ta det som sägs/görs på allvar och inte vifta bort det. När tanken på ens utseende blir en besatthet måste man förstå att något är fel och att det inte handlar om fåfänga: Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig. Bara för att det finns de som är sjukare än du betyder det inte att du inte är det.

Jag brukar ofta tänka att "om jag såg ut som hon, då skulle jag må så mycket bättre!" - och visst, ifall jag vaknade upp en morgon och liknade den där otroligt vackra unga tjejen med vältränad men mjuk och kurvig kropp, långt välvårdat hår, rak näsa, slät hy och fylliga läppar som jag någon gång emellanåt ser hade jag kastat mig framför självutlösaren och fotat tills blixten skadat mina ögon, för att sedan köpa varenda jeanspar i reastället som visade upp mina välsvarvade ben. Det är en sak, men när jag står på hållplatsen och tänker så om varenda förbipasserande kvinna - 18 eller 38 spelar ingen roll - kommer jag på mig själv hur idiotiskt det skulle låta ifall jag sade detta högt. I stället försöker jag då att tänka logiskt, in i deras ställe och undra vad jag möjligen hade hakat upp mig på om faktiskt såg ut som dem: Kanske hade jag kunnat döda för att slippa ett synligt överbett? Kanske hade jag hatat den där långa snoken så pass att jag haft seriösa tankar på att själv karva i den vid köksbänken? Kanske hade jag äcklats av mitt avlånga huvud? Kanske hade min högsta önskan då varit en liten näsa och hängande mungipor med små plutläppar? Kanske hade känslan varit exakt densamma som idag.

Det behövs inga kansken; svaret är ja. Den enda skillnaden hade varit att fixeringen överförts till något annat, varför det jag har att välja mellan är att fortsätta hoppas på att allt varit en livslång dröm och vakna upp med den vackra tjejens yttre, eller inse att den som lägger störst vikt vid ens defekter är en själv, gilla läget och hoppas innerligt att någon känner likadant om mitt utseende som jag gör om deras, även fast sannorlikheten inte är stor. Som jag önskar att jag bara kunde göra det också, men jag har så svårt att acceptera mig själv. Jag fascineras ofta över hur olika människor är skapta, hur många ansikten det finns, och tänker aldrig att ett främmande utseende i sig är fult ty jag bryr mig inte om så världsliga saker, medan mitt eget och tanken på att andra bedömer mig utifrån vad de ser bryter ner mig. Jag vet ju att fulheten jag lider av inte är inbillad och mår bara ännu sämre då någon försöker säga emot mig då de aldrig sett den nakna sanningen. Faktum är att jag skäms varje gång någon ger mig något som kan liknas vid en ärlig komplimang så att andra hör. Jag vill verkligen inte ta emot den eftersom jag är livrädd för att någon som står bredvid skall tänka för sig själv att det ju inte alls stämmer, att jag bara borda knipa igen och fortsätta glufsa i mig min(a) friterade äppelpaj(er) från Max.