I natt satt jag uppe och tittade på unga amerikanska sångerskors TV-framträdanden i stället för fyrans nattbio (How to Marry a Millionaire, 1953). Jag är nöjd med valet, ty till skillnad från Kellie Pickler är Monroes dumhet endast påklistrad och ibland är det precis vad som underhåller en som bäst. Jag kan inte låta bli att fascineras av de här människorna och undra hur det skulle vara att vara i deras sits. Oavsett vad de gått igenom känns allt så obekymrat och lekande lätt, och det tycks inte göra något att en hel värld känner till att de är de slöaste knivarna i hela köket.



"Hungary? That's a country? I've heard of Turkey..." hade lika gärna kunna ha varit taget ur en sitcomserie. Gammalt klipp, men ett måste för er som missat det.