Att vakna efter ynka två timmars sömn mitt i en angenäm dröm som dessvärre innefattade en oangenäm person är värre än att inte sova alls. Tillvaknandet tar jag vet inte hur lång tid (men en riktlinje är att det varken går att klä eller röra sig den första timmen, jag har nu väntat 50 minuter på att kunna skriva detta) och jag vet inte vad som behövs för att skynda på det. En kopp kaffe och en morgoncigarett? Kanske det, det vill säga om man hade orkat göra i ordning något liknande och prioriterat att ställa sig ute och huttra för några bloss skull. Det faller mig inte in.

Trots att morgnar är tunga på ett högst i-landslikt vis är det dem jag gillar bäst. Det är tyst, solen har fortfarande inte gått upp helt vilket betyder att folk inte sitter uppradade som plockade, klädda duvor med hårgelé på stuprännorna än, och efter tolvslaget vet man att om ingenting skett då kommer de kvarstående tolv timmarna av dygnet inte heller erbjuda något omvälvande. Ovissheten är skön eftersom man fortfarande har fantasierna som verkligheten aldrig lyckas leva upp till kvar. Fantasierna är det jag har, men de tar en inte långt (det är det målen som gör) varför det nu är dags att återgå till vardagen och insikten om att detta kommer att vara en minst lika tråkig måndag som det alltid lyckas vara.