Ja, oj, kan man tänka sig! Nu är det mindre än en månad kvar till premiären av Road. Jag ljuger om jag säger att jag övat på eller ens läst mina repliker utanför skolan, men jag har grämt och bekymrat mig desto mer. All falsksång har gjort att jag fått ont i halsen som jag gnolar fram tondöva slingor med, för tro inte att jag går omkring med något magstöd i världen. Det enda som känns litet, litet uppmuntrande är att jag skall få stå för några av 80-talsfrisyrerna, och jag försöker så hårt att inte låta paniken ta överhand (och den kommer varje gång jag kommer att tänka på att detta skall dokumenteras och fotograferas, jag får hjärtklappning bara av att skriva det), men den och stressen är svårundviklig då jag fortfarande inte har kläder till min manliga roll, och detta skall vara bestämt fredag. Byxor var det. Jag i herrbyxor. Jag har ju sannerligen den rätta kroppstypen för att finna ett par passande sådana utan att uppsöka skräddare. [Biter i det stora päronet.]

Idag hade en annan klass besök av en medlem från Livets Ord som jag samt några andra struntade i sin ordinarie religionslektion för att lyssna på, men nej, hur intressant ämnet än må vara och hur mycket det än finns att säga om denna enkelspåriga församling tänker jag bespara mig och inte ge någon kommentar utöver en, vilken är att jag inte kan känna respekt för någon grupp som tror på auktoritärt ledarskap, och att deras ledare är "ett mindre lyckat skämt" (som han kallar andra kristna) kan vi ta del av här.

Jag har de senaste veckorna gått upp tre kilo och försökte cykla i helgen men fick efter två kilometer lock för öronen som höll i sig i närmare tre dagar, och gör jag mycket mer än så innan jag repat mig kommer jag inte att hinna bli frisk till i maj. Denna underbara sjuka! Nej, nu måste jag skärpa mig, sluta gnälla och strunta i att gördeln jag köpte idag till min monolog bara för att underkjolen är genomskinlig klämmer åt i låren.