Nu har Blogg legat nere i vad som känns som en evighet för någon som inte har något bättre för sig, varför all lust till att återberätta sådant som hänt också försvunnit. Suget håller max en dag, därefter känns det både onödigt och inaktuellt att tala om, varför 27-31 mars nu får falla i glömska med allt annat. Det fanns ju ändå inte speciellt mycket värt att dokumentera, möjligtvis att X2000 mellan K-stad och Stockholm var riktigt skön (solen sken och jag hade mina solglasögon med mig, satt bekvämt och fick gratis frukt jag pressade ner i väskan och än inte ätit upp), att jag fick en gratis bok och två vykort som inte var gratis men av misstag slank mellan sidorna, köpte matchande pärlhalsband och örhängen på Åhléns City, virrade omkring närmare en timme på huvudstandens huvudgata för att hitta ett ställe var jag kunde låna toaletten. Det slutade med att jag gick in på ett café intill Kladdes Kebab, köpte en frukostmeny för 35 kronor bestående av kaffe, en torr rundfralla och en dryck jag ändå tvingades kasta bort på Arlanda då man av säkerhetsskäl inte får ha med sig en flaska mangojuice. Vem vet, den kan ju explodera!


Idag är det första april och samtliga planer på att lura någon gick givetvis i stöpet. I stället blev det jag själv som trillade dit, och sådant är ju så lagom roligt när allt kommer kring. Jag snorar och slemmar och tycks aldrig vilja bli frisk (friskare än Sten Frisk, men ändå, inte frisk). Snart skall jag åka och vaccinera katten trots att jag borde vara hemma och göra de där analyserna jag talat om i månader och ändå inte gjort. Skulle dessutom ha skickat ett paket åt en traderaköpare redan igår, men det är ju inte direkt sådant jag kan prioritera när min framtid står på spel: Att jag svarade på en av fjorton frågor på dagens prov säger en del om hur den kommer att se ut de närmaste åren. Jag drabbas verkligen av total blackout, och sådant jag normalt känner till försvinner helt ur min ensamhets blödiga hjärnkontor. I stället går jag hem och gråter en skvätt, medan någon skriker om dammtorkning inför en 46-årsdag ingen ändå minns eller intresserar sig för på våningen ovan, med den mest ångestframkallande rösten av dem alla. I jämförelse med den är din ljuv som hämnden själv, och att det inte går att få nog av den vet vi väl av erfarenhet. O, som jag åtrår dig!