Jag är. Jag är. Jag borde inte vara det, men gud skall veta att jag är r ä d d!

Provet gick hyfsat och jag har nu krafsat ihop mindre än ett halvt blad om offentliga skulpturer. Det får räcka. Jag har nu bara tre uppgifter kvar att göra (varav två gravt försenade), och skall samtidigt komma över pjäsen som snart är över. Tänk om jag skulle låta bli att ligga på latsidan 24/7, eller rättare sagt lära mig att hålla fokus, så skulle allt gå så mycket smidigare! Jag har verkligen extrema koncentrationssvårigheter (bara en sådan sak som att jag inte kan läsa igenom mitt inlägg efter att ha publicerat det och lyssna på musik samtidigt!), och jag tror att det handlar om mer än ren lättja (inte för att jag inte tycker om att tänka på sådant som lättar på stämningen - det är den ultimata tillflyktsorten, inte blogg.se). Någon gång emellanåt försöker jag mig på att gå in i mig själv och meditera, men jag klarar det inte. Jag svävar iväg med tankarna och blir aldrig av med dem. Jag är alldeles för otålig: Hur skall man veta vilken känsla man skall uppnå när man aldrig lyckats? Vad är det man fiskar efter?

Om en timme skall jag infinna mig på Norrbottensteatern och titta på deras uppsättning av "Vem är rädd för Virginia Woolf?", och det är vid sådana tillfällen den verkliga latheten kommer fram. Jag sitter mycket hellre och slappar än rakt upp och ner i tre timmar trots att det som väntar är bra. Förut var det något jag såg fram emot, men inte nu. Jag har svårt att se framåt vad det än gäller idag, utan ser svart. Jag måste sluta oroa mig och lita på att saker kommer att lösa sig ty oro skapar misslyckanden och jag är ett enda gigantiskt orosmoln. Även de gånger jag till viss del tror mig vara stabil ligger den och lurpassar på taket likt en krypskytt för att sedan sätta en kula rakt i hjärtat. Den har blivit min vardag och jag vet inte hur det skulle kännas att leva en dag utan. Inte ens i mina fantasier kan jag föreställa mig hur det är att kunna skratta utan att samtidigt veta att det roliga är borta så fort dörren stängts bakom en. Det känns overkligt när man aldrig har fått somna med ett leende på läpparna. Det är tur att jag är lättroad. Om jag inte hade kunnat finna kortvariga kickar i de små sakerna hade jag med all säkerhet varit död idag, och trots att jag inte kan se mig själv i en lyckad situation är det inte vad jag vill. Jag vill inte åldras, men eftersom det är en process vi alla skall gå igenom föredrar jag att dö någon gång lagom till första ansiktslyftet.