Vilken onödigt pinsam men slapp och till viss del irriterande dag det har varit. Idag är en sådan då sorgen obefogat kommit över mig inombords med hela sin tyngd (det finns något som väger mer än jag), talat om för mig vilken deprimerande människa jag är och hånat mig rätt upp i det porfyllda ansiktet. Jag känner mig dumförklarad och missförstådd, är ledsen och står inte ut med mig själv. Jag måste även vila innan jag orkar ta tag i arbetet till morgondagens redovisning senare i kväll/natt, men jag tror inte att jag behöver avslöja att jag inte kommer att hinna färdigt det ändå. Min brist på disciplin är ett stort skämt: Jag är ett stort skämt, men inga skratt kan höras från något håll.

Jag är trött på att vara fast i bojor, men är osäker på om jag skulle ha det bättre utan. Jag drömmer om vänskap och frihet, men kan inte definiera det och vet inte vad jag skulle göra med dem om de fanns i mitt liv. Jag kan inte vara allena om att finna dessa saker diffusa och tror att de flesta egentligen har en snedvriden uppfattning om vad det handlar om: De vandrar omkring förblindade men nöjda. Jag vill också vara nöjd; med mig själv, men främst med tillvaron. Att skaka av sig alla bekymmer utan att ha hunnit undersöka vad de handlar om, frånsäga sig allt ansvar och allt som känns hårt är idioti, men att låta det uppta bägge hjärnhalvor och fördärva ens själ som förtjänar bättre är nästan värre. Det ultimata vore att mötas på vägen. (Efterlyses: Idiot som vill möta lika idiotisk dam halvvägs och göra något vettigt av två opassande situationer, varav en så uppenbart är ohållbar. Mitt största problem är att jag tänker för mycket. "Snälla, hjälp mig! Vad skall jag ta mig till? Jag har inte berättat för mina föräldrar om det här.")