Jag var en söt bebis. När jag pratade/skrek (som jag skrek!) lät det som om någon kört ned en rostig kratta i min oskyldiga hals. Min favoritmat var rå falukorv, kaviar som gav mig munsår och mandelbiskvier (dock inte tillsammans), mitt trollika hår såg ut som om jag tvättat det i sockervadd och när jag petade i maten med foten var det förstås helt bedårande. När jag hastigt och säkert gick mot att bli den fula ankungen ingen ville leka med på lekis (för egen del var detta med andra ord ett mycket opassande namn för den öppna förskolan) tittade jag på en månad gamla VHS-band och längtade tillbaka (på den tiden var en månad lång tid). För att hårddra det hela kan vi säga att det började gå utför efter de första fyra åren.

När jag gick i grundskolan såg jag ut som en misslyckad, överviktig pojke med Aladdintröja trots att jag aldrig sett filmen och gigantiska knallblå t-shirts med gula ränder. Jag var fulast i klassen vilket såklart gjorde mig fasligt deprimerad när jag inte alls var en s.k. pojkflicka, bara allmänt burdus. Detta tog jag igen med råge när jag som 14/15-åring gått ned femton kilo, lämnat de fulaste åren och skolan bakom mig och iklädde mig tighta klänningar och nätstrumpbyxor för att sedan ha stadens kebabhusägande turkar med en förkärlek för olovliga småflickor efter mig (när jag tänker tillbaka på det idag, då jag inte ens på krogen bland drängfulla kåtbockar tilldelas en enda blick, känns det overkligt att jag faktiskt har befunnit mig i sådana situationer; att någon som sett mig i verkligheten faktiskt har tyckt att jag varit attraktiv). Min syster gick under denna tid medieprogrammet och jag fick alltid ställa upp som modell åt henne. Det är hemskt att säga att man var som snyggast då, men rent fysiskt har jag aldrig sett bättre ut och jag kommer heller aldrig att få igen den kroppen då jag sedan dess hunnit gå upp 40 kilo och därefter ned 25. Jag är inte 21 fylla, men min kropp är redan slapp, fylld av bristningar och celluliter. Jag har fått så mycket sämre hy och det enda jag har mer av idag är stil, men vad gör det när man ändå inte längre kan använda sådant man önskar? Att nätta klänningar är uteslutet gör mig inte fullt så mycket som att aldrig mer kunna bära något så simpelt som kortärmat eller bara en urringning som kan ge en duglig klyfta: Min mor som fött tre och ammat två barn har mer välformad byst och fastare kropp än jag.

Att det inte ätits något annat än godis, pizza och pasta här hemma under augusti månad är inte heller en positiv förändring. Det är lika dåligt som att jag inte heller idag ägnat en sekund åt studierna, trots att jag varit vaken sedan 10.00 efter knappt tre timmars sömn. Ett mycket spontant (och tråkigt - medelåldern på stället lär ha varit 17 - men M träffade åtminstone ett par vänner och vi slapp undan inträdet) krogbesök på Bryggeriet igår kväll sköt vilan åt sidan, vilket måhända var en dum idé då M skulle köra bil till sin sjutton timmar långa heldag med animevisning och 90-talistlolitor 07:00 och jag skulle ha gjort det jag redan nämnt så många gånger. I stället har jag legat med halvslutna ögon på sofflocket och ignorerat min fars telefonsamtal. När jag efter tjugo signaler börjar undra vad sjutton det är som låter och ringer upp ber han mig komma och öppna dörren då han köpt "det du inte vågar köpa själv" (jag är barnslig, men har alldeles för starka spärrar för att ens förmå mig att lägga en förpackning på kassabandet: jag kunde inte ens låta M gå på samma sida av vägen som jag när vi efter hans hemkomst gick till affären och inhandlade detta, hittills har jag knyckt med mig varenda en som om det inte hade flera användningsområden): 64 rullar toalettpapper! Nu kan vi tömma tarmen 24/7 om vi behagar, men jag hoppas att det inte går så långt.