Fem liter chokladmjölk, tio liter Jokk Tranbär, femton Gainomax, vaniljvisp, matlagningsgrädde och pastagrädde trängs i vårt kök... om det inte vore för att vi vet var det kommer från hade man kunnat tro att någon här har en affär med Norrmejeriers VD. Att öppna kylskåpet känns mer udda än aptitligt. Har redan bott här i sexton dagar (det är en hel vecka sedan den misslyckade inflyttningsfesten) och hunnit adressändra, men fortfarande inte gjort mig hemmastadd. Jag hatar att höra grannarna klampa omkring i lägenheten ovanför (jag vill ringa störningsjouren då jag hör någon ropa till) och att åka på en ständigt fullsatt buss.
Har ätit fullkornspasta och flera dagar gammal korvstroganoff (har nudlar så det räcker i morgon men måste sedan handla något, det är dock lättare sagt än gjort då det finns få saker jag drar mig från så mycket som matlagning), tittandes på Sing A Long. Över sextio tillfälliga kanaler, men ändå väljer jag det. Säger det mest om mig eller kanalutbudet?

I torsdags kom S hit och delade säng med mig. Jag trodde det skulle kännas skönt då vi hade en del att prata om efter mormors bortgång och jag är dessutom är rädd för att vara ensam om nätterna, men eftersom hon själv varit dålig blev jag i stället desto sjukare och morgonen därpå kallsvettades jag med floder forsandes både från porer och näsborrar; den sista floden är dock obehagligt förorenad i kloakernas alla färger (tog ett bad och mår ännu sämre efter att bakterierna spridit sig). Sov på Örnäset i natt och steg upp minst fem gånger då det kändes som om kroppen skulle gå sönder, och värre blir det trots nässpray och Vicks. Då skolan är betald och sätter igång på måndag önskar jag att ingen hade kommit hit och smittat mig ytterligare över huvud taget.
Min största skräck här är (förutom att höra någon knulla) steppande transvestiter med polio samt de något mer trovärdiga objudna gästerna kallade inbrottstjuvar: Jag vågar inte släcka p.g.a. mörkrädsla men kan inte sova med lyset tänt, kan inte ha persiennerna uppdragna eftersom jag då fasar att någon skall se kristallkronesubstitutet värt 149 kronor och tro att vi gömmer pengar i madrassen. Inte kan jag heller ha dem neddragna eftersom de då tror att vi döljer något ännu värdefullare där bakom. Jag skulle inte klara av en sådan händelse. Vad gör man, förutom intalar sig själv att ingen inbrottstjuv är så korkad att den bryter sig in i en upplyst lägenhet på andra våningen när det finns lättillgängliga sådana på bottenplan var det bara är att slå in glasdörren och trippa in? Hade det hänt något där hade jag dessutom hört hundarna nedanför skälla, så egentligen behöver jag inte vara rädd för dem. Nu återstår bara det övernaturliga och odödliga. Mot det finns inget skydd, menar jag och fortsätter att skrämma upp mig själv.