Så fantastiskt lämpligt att bli sjukare än på hela året lagom till det att komvux drar igång (inte ens min minnesvärda influensa i januari när jag t.o.m. stannade hemma från skolan slår detta). Jag är knallröd i det annars grisvita ansiktet och har blödande sår på näsan. Jag drömmer bokstavligen sjuka drömmar som skrämmer livet ur mig när jag vaknar. Jag är inne på dagens andra (snart tredje) isglass i hopp om att lindra smärtan litet i sista stund, kan inte andas för allt slem och snor som rinner och stockar om vartannat, och om två timmar skall jag infinna mig på komvux för att dra igång Naturkunskap, i morgon Psykologi. Snusfyllda finniga karlslokar i Fristadsjacka som hellre körde epatraktor än närvarade på lektionerna, flyktingar som måste ta igen hela sin utbildning här för att någonsin få ett städjobb, sönderblonderade tonårsmorsor, utvecklingsstörda på Särvux och så jag som fyller upp tomrummen i byggnaden. Detta kommer säkerligen att ge mig den motivation jag behöver, speciellt efter att jag inser hur få kurser det finns för mig på den här vuxenskolan - merparten rör ekonomi och naturvetenskapliga områden precis som på stadens universitet, så nu återstår det för mig att bli en insatt nörd eller blott körd. Hade jag bara fått vara något sånär frisk nu hade det varit OK, men när jag knappt orkar stå upp eller klä på mig är det ett rent helvete, precis som lägenheten ser ut just nu. Jag orkar varken packa upp eller diska - snart rostar väl kastrullerna i det iskalla smutsiga vattnet. Det ligger obetalda räkningar på bordet som jag tack vare Nordeas komplicerade inloggning med dosa väntar med att betala: "Jag gör det i morgon" (och det måste jag). Har dessutom ingenstans att förvara mina saker. Jag måste köpa en byrå av något slag till mitt rum, men jag orkar inte. Jag orkar och vill ingenting, och jag vill definitivt inte tillbringa ett år här, men var skulle man annars göra det? Det finns ingenstans att ta vägen, ingenting att göra, ingen att träffa. Jag är övertygad om att mitt liv skulle få en större mening om jag började besöka den laestadianska församlingen 300 m bort.

Två timmar kvar tills eländet tar vid (för ett år sedan såg jag fram emot skolstarten, men då låg det inte heller något allvar i det), och jag är för svag för att orka ta mig in till stan, köpa något som muntrar upp (ingenting kan muntra upp mig idag; Norrbottensteatern kunde inte ens sätta upp en sevärd teater att längta till i höst) och sedan promenera till Östermalm (jag blir andfådd bara av att gå till hallen nu), så det blir till att vanka av och an här, utan att göra något nyttigt. Allt är precis som det alltid har varit, med andra ord. Dessutom ösregnar det ute dagen till ära. Ljuva ungdom!