Trots att jag inte kom i säng förrän halv fyra i morse vaknade jag till tre gånger innan alarmet var tänkt att sätta igång, konstigt nog inte det minsta sömnig, men dessvärre lika sjuk som under gårdagen. Tog osminkad med solglasögon och helt fel jacka då min nuvarande luktar Stockholms- och febersvett bussen in klockan tolv för att se om Kicks sålde den foundation jag är ute efter, som av recensioner att döma verkar kunna vara precis vad mitt feta rödfläckiga ansikte drömmer om. Givetvis gjorde det inte det, och inte heller Kosmetik hade Estée Lauders produkter. I stället provade jag Lumenes Double Stay för dålig hy. Trots ett tjockt lager och puder på det dröjde det inte längre än en timme innan den sjunkit in helt i porerna och jag än en gång såg ogjord ut (så mycket för det hyllade mineralsminket). Jakten fortsätter till helgen.

Efter besvikelsen gick jag med skvalpande steg och mötte upp S och C som åker till Turkiet i morgon på Forex, för att gå och äta 70-kronorsbuffé med S. Hade jag haft råd hade jag definitivt kunnat göra det flera gånger i veckan. Det tråkiga är att om man är fet har man ingenting på restauranger att göra, och absolut inte kring ett buffébord! Folk tar för givet att det är något man gör regelbundet när man i själva verket drar sig från det och inte ens kan njuta de få gånger man gör det, just för att man vet att man är för fet för att äta ute. Den som säger att den aldrig tänkt en förnedrande tanke om en överviktig person vid ett restaurangbord är en lögnare, för det är det första som slår en; att här har hon nog varit en gång för mycket. Att personen kanske är där för första gången och hoppas för sitt liv att ingen tänker just så om henne (vilket någon alltid gör, antingen för att det bottnar i eget självförakt eller ren ignorans) är inte en lika trolig första tanke. Man tar för givet att personen inte har någon självinsikt och undrar varför den inte sitter hemma, skäms och knaprar i sig en påse minimorötter. Eller nej, usch så lat man är om man köper färdigskalade grönsaker - något får väl tjockisen ändå göra själv!

Köpte sedan ett par fula men trendiga sneakers från Bobby Burns för ynka 49 kronor som skall dra mig rätt ner i bloggerskaträsket (ordinarie pris var 399 och jag fick ett par fräcka neongröna skosnören till) på Nilsons eftersom jag måste ha något att kunna promenera längre än till ICA i, en osmickrande bastopp på Gina Tricot, en osmickrande pyjamas på H&M så jag slipper frysa och två åh så exklusiva badlakan från Sir Henry (bara namnet - vilken prakt!) från Hemtex för 199 kronor, tillräckligt ljusa för att se smutsfläckar men inte tillräckligt ljusa för att skitas ned. Jag ångrar dock det trista färgvalet och tänker åka tillbaka senare för att köpa en till. Eftersom jag mycket motvilligt använder samma fler än en gång blir det en hel del som väntar på tvätt, och så billiga av så bra kvalitet får jag nog inte på länge.

Nu har jag varit själv hemma en vecka och det börjar kännas allt skönare att kunna vara helt ohämmad ("I'm such a free spirit!" sade luleåbon och spottade ut en munfull frön åt duvorna på torget) och inte "behöva" vara social. "Behöva" säger jag eftersom jag verkligen inte klarar av att eller ens vill ha någon i min närhet utan att få umgås med denne. Jag är alldeles för social/klängig för att sitta instängd i ett rum och samtidigt höra någon från ett annat: Jag vill vara där det händer. Så, jag kanske vill bo ensam där ingenting händer när allt kommer kring. Ingen att vara arg på, ingens sällskap att förgäves längta efter. Dessutom har eventuella oinbjudna gäster betydligt mindre yta att gömma sig på. Ensam känner man sig ju i vilket fall. Det blev ens lott i livet.