Det finns ingenting att säga. Jag är bara så less på livet och vad som väntar mig. Jag är tröttare än på länge och ser knappt skärmen framför mig men kan omöjligt sova, ty jag vill inte vakna upp till morgondagen. Jag låter likt Freddy Kreugers offer klockan gå tills jag inte klarar av att hålla mig vaken längre. Tanken att lägga sig ned för att invänta sömnen som så småningom måste komma och behöva gå igenom samma känslor som alltid är outhärdlig. Jag hatar att inte ha någonting stimulerande att göra och att jag efter att skolarbetet tagit slut för dagen inte har något annat än det att lägga tankarna på, och eftersom jag inte har det orkar jag inte engagera mig i det som måste göras först och främst. Det jag allra helst vill göra nu är att hämta den japanska kökskniven med träskaft och snitta upp huden, centimeter för centimeter. Då skulle jag åtminstone få något att sysselsätta mig med när sänglakanen fylls av blod, men det är dumheter och jag vet det. Jag ångrar att jag inte sparade den sista cigaretten (och första på en och en halv vecka, och en paus kunde behövas efter kedjerökandet och oron i huvudstaden) till en stund som denna då den faktiskt behövs, när jag inte kan gråta men på något sätt måste få ur mig eländet. Jag blir bara sämre och sämre och våndas varje sekund inför hela det kommande året. Att ta en dag i taget fungerar inte för mig när jag vet att det inte fungerar så i verkligheten. Ingenting vill fungera för mig. Jag stinker bortslösade timmar, ingrodda utdunstningar och skiner av vanskapthet precis som glädjen lyser med sin frånvaro. Jag kan inte ens ge mig själv en sista stressfri helg, och det är ingen tvekan om att jag kommer dö i förtid. Jag är livrädd. Det borde inte göra mig något när jag ändå inte har några realistiska framtidsplaner eller någon att prata om min rädsla med, men det gör det.

(Kan man ringa störningsjouren för extrem hosta och högljudda snytningar om nätterna lär vi vräkas inom kort, men frågan är om det skulle störa mig då jag mår dåligt av mitt ekande rum med kala väggar, ännu sämre av att behöva duscha i badkar och avslöja allt mer av mig själv vilket endast bidrar till dålig stämning och ett icke övergående förakt det inte ens är någon idé att diskutera eftersom det bara kan sluta på ett sätt och jag orkar inte med det. Jag måste hur som hinna tillfriskna innan måndag för att slippa uppleva fler genanta incidenter med kroppsläten och rinnande tryne. Det kommer aldrig att hända.)

03:33: Varför existerar jag? Tillvaron har aldrig givit mig något värdefullt. Jag har varit deprimerad sedan jag var tre år och stannade hemma från kyrkans barntimmar för att det var "så många barn där". Jag var inte ens lycklig som liten och kan omöjligt relatera till de sorgfria barndomsdagarna folk talar om (men uppenbarligen är det inte min hjärna det är fel på då inga mediciner kunnat rätta till det eller givit någon effekt; jag känner absolut ingen skillnad vare sig med eller utan som om jag vore immun mot dem varför man kan tänka sig att det måste vara min situation som varit högst olycklig, men det kan man inte heller säga då det finns de som har det så mycket sämre och utsatts för fruktansvärda saker men ändå mår fint). Jag måste få veta vad det finns för mening.