Min största längtan nu är att håret skall växa såpass mycket att jag kan gå till frisören och be dem färga det näst intill vita (gjort av min döda mormor; hon hjälper inte bleka några fler hår - min utvecklingshämmade mor trodde att det passade sig att sjunga "Ovan där" på en begravning) i en färg närmare min naturliga, och sedan lämna det i fred. Jag hoppas bara att det går då det är alldeles för mycket jobb att hålla det snyggt trots att det inte skiljer många nyanser - det räcker med fem millimeter utväxt för att det inte skall gå att ha utsläppt. Det är första gången jag är glad över att mitt hår växer så snabbt (dock känns det som en evighet när man väl väntar på det), och Silica samt daglig massage får fungera som hjälp på traven. Jag kommer definitivt att sakna det och må dåligt varje gång jag ser någon ljusare än jag, men inte vad det medförde.

Godiset från igår är snart slut vilket är en äcklande tanke då jag stått för större delen av ätandet; hur mycket som köptes tänker jag inte ens avslöja med det kostade långt över femtiolappen. När jag väl börjar finns inget stopp, i synnerhet inte om jag inte ätit någon mat vilket jag aldrig gör. Nu borde jag gå och duscha och egentligen även vika mina kläder och ta upp från golvet då jag gärna undviker pälsängrar men jag har ingen plats för dem någonstans (varken plaggen eller krypen) och jag vill inte. Jag önskar att jag kunde känna att det fanns en poäng i vardagliga saker, men jag är för obetydlig för att känna att det är värt mödan. Jag sitter här ensam med fula fransgardiner från Överskottsbolaget, en klump i halsen och tiotusentals kalorier i magen och kommer att fortsätta med det, för jag har inget som väntar utanför ytterdörren utöver en tunn och plastig dörrmatta som skall läggas till. Jag hör inte hemma här eller någon annanstans och det har samhället gjort klart för sig.

15:30... jag kan lika gärna gå och lägga mig.