Slut innan det ens har börjat

Om fem timmar måste jag sätta mig på bussen (åka in till centrum och sedan byta linje) för att inleda en fruktansvärd skolvecka, men jag mår alldeles för dåligt för att ens kunna överväga att gå till sängs. Tanken på allt som hänt i den och detta rum tidigare sänker mig desto mer, och jag vill försvinna helt från jordens yta var ingen någonsin lagt sina smutsiga händer. I natt är en sådan natt jag kan och vill gråta högt, men måste hålla tillbaka p.g.a. oväntade gäster. Allt är så jävla, jävla jobbigt och jag vet inte hur jag skall hantera det, hur jag skall kunna slutföra det jag påbörjar. Det vill säga om jag över huvud taget lyckas påbörja något. Hur mycket jag än vantrivdes hos mina föräldrar längtar jag tillbaka till soffan och att ha datorn placerad i källaren sedan tio år, för jag har inga som helst drömmar om att tvingas bli helt vuxen, och det kändes då den andra månadshyran betalades idag (det blir ingenting över till sparande något mer inte, inte heller att äta soja-/quornprodukter vid varje måltid). Hur mycket jag än ogillade min mor slapp jag vara ensam när jag bodde där och hade alltid någon att prata/gräla med (om inte annat hade jag min kära katt, som jag saknar så otroligt mycket). Det är jag nu och det finns inget värre än att ofrivilligt lämnas för sig själv. Varje kurs jag skall ta tag i nu känns som en för mycket. Jag försöker intala mig själv att allt jag läser är sådant 91:or och 92:or påbörjar nu i höst; ungdomar, nej, snorungar, fyra respektive fem år yngre än jag. Jag är inte dum, bara ringrostig, så varför skulle inte jag klara det när de gör det? De som knappt klarar språket läser samma kurser som jag. Varför skulle det vara svårare för mig än för dem? Folk jobbar åtta timmar om dagen, jag måste orka att läsa och rafsa ihop arbeten åtminstone fyra om dagen. Därefter kan jag belöna mig själv med ett avsnitt av min nyfunna förälskelse med Joey Greco. Jag måste försöka att ta en dag i taget. Annars kommer jag inte stå ut en vecka. Hur gör man det? Hur undviker man att förgås när man inte har något på sidan om tvånget? Hjälp mig att släppa det jag grämer mig över och att orka med morgondagen samt tisdagen då det är introduktion i tre kurser samtidigt - 1) hur fan tänker de? 2) vad göra? - trots sömnlöshet. Efter att ha befunnit mig på skolan 10.00-11.50 och 12:50-14:40 tänker jag gå och lägga mina pengar på extra stark rosenrot. Inte för att det kommer att hjälpa mig, men för att jag vill tro att den kommer hjälpa mig med koncentration, ökad motivation och minskad oro. Jag är desperat och köper vad som helst, oavsett om det ger mig något eller ej.

Kommentarer
Postat av: Alexander

Du har väl ganksa exakt satt ord på varenda känsla som går genom mig. Själv ska man försöka ta sig upp imorgon för att skriva in sig på just de kurser du i ditt tidigare inlägg skrev om. De där kurserna "snorungarna" läser just nu. Men hur går det när man inte kan sova? Eller när man skjuter upp varenda krav och måste till nästa dag. Ju mindre man har att göra ju mindre tar du dig tid att göra, för mig så är det exakt så. Enda anledningen till att jag egentligen hittade och läste ditt inlägg var väl att jag just sett igenom en riktigt snorig och förtvivlad hollywood snyftare. Kände mig helt enkelt ensam bara. Bra skrivit föresten och var mer än välkommen att läsa något inlägg i min blogg också. Värst vad detta blev långt då. Ska sluta vara ett "weirdo" och lägga ner denna kommentaren nu. Ha det bra.

2008-08-25 @ 03:18:25
URL: http://alexanderhvass.blogg.se/
Postat av: Angie

Du läses alltid och ditt språk älskas alltid.



Om det är möjligt skulle jag gärna få tillgång till din privata blogg? Ifall det inte är en oroande tanke. Om det är okej så kan du väl e-maila lösenord till mig?



Värme.



([email protected])

2008-08-25 @ 11:54:07
URL: http://livsirritation.blogspot.com/
Postat av: Candy

Jag känner igen vissa av dina ord & känslor i detta inlägg så väl. Det är så svårt att klara av vissa saker som man intalar sig själv att man borde klara av just därför att alla andra gör det, tom. de som är flera år yngre än en själv. Det är så outhärdligt att tänka på att man kanske misslyckas, att komma till den punkten att man faktiskt misslyckas & att fasa inför det man skall utsätta sig för. Att inte ha den psykiska energin att mäkta med sakerna. Men samtidigt är det oerhört skönt när man klarat av någonting man beslutat sig för att göra. Så jag hoppas att du kommer att fixa det här med studierna. Tyvärr är man alltid så hård mot sig själv. Kanske hårdare än mot någon annan. Och det här med ensamheten... fy fan vad jag fasade inför att flytta in i min första egna lägenhet. Även om jag inte trivdes hos mina föräldrar var jag i alla fall inte HELT ensam där. Så jag har knappt varit i min lägenhet de senaste månaderna. Men så träffade jag ju också en pojke som jag bott med nästan hela den tiden.



Hoppas hur som helst att det känns bättre snart & det kanske vore dags att skaffa en katt?

2008-08-26 @ 16:29:08
URL: http://istillbite.blogg.se/

OBS! Reklam och spam raderas. Svar på givna kommentarer hänvisas till era egna inlägg och inte till mina, då kommentarfältet inte är något klotterplank! Övriga kommentarer uppskattas och glädjer mig.

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0