Var på Corsica och åt middag med Madde nu i kväll. Jag tycker inte alls om det stället men eftersom hon är stamgäst #1 var det det som gällde. Inte ett vegetariskt alternativ i sikte då allt som serverades på menyn var oxfilé och pizza, och pizza köper man inte på annat än just pizzerior när man för en gångs skull skall slå till på stort. Det blev fjärilspasta med fattig vitvinssås och gröna ärtor, verkligen inte värt sina 89 kronor då jag tror till och med jag skulle tillaga den godare (om inte annat skulle jag av misstag tappa locket till kryddburken  vilket hade behövts i det här fallet). Desserten som kostade lika mycket var bra mycket mer mättande, men jag hade faktiskt klarat mig utan den med. Så här i efterhand hade jag hellre kalasat på en Margherita, men det är lätt att vara efterklok. Som avrundning bad jag M's vän om en juicedrink och fick - en San Franciso! För den som inte vet är det den drink jag ägnat en sommar, höst och vinter åt och bananlikör är numera uteslutet ur min värld. Jag hade svårt att få ned den, men priset var hårdast att ta: 100 kronor. Kranvatten från toaletten i fortsättningen. Nåväl, det är skönt att komma ut även fast jag är en hemmasittare i hjärtat och vi hann prata litet om viktiga saker som (hennes) bröllop och (mitt behov av) arbete. Jag antar att det är dags att börja höra sig för om man skall ha något att göra i sommar, men självklart sätter mitt självförtroende stopp för att jag skall våga: Jag har intalat mig att samtliga kommer avfärda mig p.g.a. min groteska kropp trots social kompetens och en gnutta teatervana. Man är trots allt ett ansikte utåt, och vem vänder sig till Odjuret när Skönheten står bredvid? Jag gör det ibland för att jag vet hur det känns och vill inte bli den andra känner medlidande för, lika litet som jag vill äta offentligt och bli den folk tappar matlusten av. Är det egentligen så konstigt?