When you've got nothing you've got nothing to lose.

Det stämmer. Människan blir aldrig nöjd, men ju mindre hon har desto lättare är det att göra hennes dag, ibland löjligt lätt. Hyfs i all ära, men det finns något i goda gärningar som gör att jag smälter som den stora, överdrivet cyniska smörklick jag är. Jag beundrar den som lever för andra än sig själv och går in för att stötta trots att vår värld uteslutande består av ignoranta fån. Däremot är jag dödligt allergisk mot allmänt gullgull och överdrivet trevliga "ha det bra"-människor vars handlingar inte har en speciell plats hos vare sig dem själva eller andra, utan då de helt enkelt bara är sådana för att de har ett underbart liv och ingen anledning till att vara purkna, men egentligen inte bryr sig om hur andra påverkas av vad de säger och gör. Man vill känna sig speciell, precis som alla andra. Personliga hälsningar är sådant som betyder något, inte obligatoriska standardfraser försäljare tvingas använda sig av under högtider. Skänk ett leende eller en komplimang hellre än att önska en trevlig helg. Det blir litet mindre ironiskt om det visar sig att den tilltalade planerat att ta sitt liv just denna lördag.

Någons liv tänker jag inte ta i helgen, men ordna upp delar av mitt eget genom att tvätta hår, skrubba golv och pimpla blå curacao. Mitt lättflirtade jag säger att det känns bra (för ju mindre man ber om desto lättare är det att få sin dag gjord, ibland löjligt lätt), mitt svårflirtade att det lättflirtade lurar mig och att jag måste sluta leva på bekräftelse från de ignoranta fånen. Jag medlar och säger att båda har fel.