Jag har stortjutit sedan förra inlägget publicerades ty jag orkar verkligen inte leva så här längre. Jag hatar att inte ha någon att vända mig till när jag inte kan se några utvägar. Jag hatar denna utestängdhet över allt annat. Jag hatar att det inte finns någon som säger att saker kommer att bli bra även fast de inte blir det, utan inte kan säga mer än att man måste rycka upp sig och sedan ge ett blomstrande exempel på hur de tog sig genom något man själv bara önskar att man hade (hade jag bara haft det hade saker kanske blivit bra). Jag hatar att jag inte vet hur man "rycker upp sig", att jag försöker dränka sorgerna med materiella ting i ett desperat sista försök till att se dräglig ut vilket från början är dömt till att misslyckas. Jag hatar att vara så ful att guds änglar gråter med mig när de tvingas skåda ett sådant naturens misstag. Jag hatar att för att inte göra något förhastat jag inte längre  gör i stället måste uppehålla mig med de mest patetiska saker jag knappt kan se något av för alla tårar. För att ni inte finns och kan ge mig stöd. Ni existerar inte ens för mig, skulle jag övertyga mig själv om, men allra minst jag för er och det är där och vid stortån skon klämmer. Kan man sakna någon man aldrig träffat? I så fall: Jag saknar och hatar er och jag skulle ljuga om jag sade att jag önskade att det kommer att gå bra för er i livet. Jag hade gjort det om jag ingått i det men nu är så ej fallet. Jag sitter här med klumpar stockade i halsen som hindrar mig från att andas, ni ligger antagligen där (med någon), vet absolut ingenting och det bekommer er inte det minsta.

Uppdatering 01:40: Har tagit sex receptfria "rogivande" tabletter och känner mig matt efter dessa timmar tyngre än jag själv. Det är oerhört påfrestande men samtidigt skönt att få ur sig allt vilket blir då dessa attacker kommer. Den utlösande faktorn kan vara något så löjligt som en tappad maska i stickningen (om jag hade kunnat sticka); resten kommer på köpet. Med allt menar jag som i en uppsnuten hushållsrulle, inte ett paket näsdukar. Det betyder inte att det är bättre, men någon gång tar tårarna slut och man är då tillfälligt renad (jämför; tarmsköljning) och förhoppningsvis i skick att återgå till det man borde göra alla nätter; slappna av till ett Simpsonsavsnitt och glömma i alla fall det ena av det andra tills det att det slår mig igen och tro mig, det kommer - mycket snart. Om fem timmar, för att vara exakt.