Sjukdomen vill inte lägga sig än varför jag spenderat halva söndag-måndag till att sova och resterande halva till att vila. Idag har jag dock tagit mig upp och ut (hela femton steg till bildörren - vilken prestation!) och fyndat spray och stylinglotion från KMS, inpackning från Goldwell, firming lotion från Dove, blekning samt en giftspäckad deodorant från mitt kära Storheden. 160 kronor gick kalaset på, vilket är mindre än ett ensamt spray skulle ha kostat normalt. Jag är glad över att jag lät bli att köpa något ätbart samtidigt som suget river inom mig av frustration. Det är alltid lika svårt att inte frestas när allt man drömmer om placeras intill kassorna, men lika lätt är det att känna av självföraktet då man ens överväger att titta åt det när man föreställer sig hur man ser ut utifrån, spatserandes bland godishyllorna med snålvattnet rinnandes som en annan kommandora (med den stora skillnaden att hon likt resten av fattigjonen var utsvulten och ett antal tiotal kilo lättare än jag). Alla vet ju att fetton med godis i famnen lider av dålig karaktär. Det kan absolut inte vara så att de likt vilken Svensson som helst håller sig till en dag i veckan och att dagen man stöter på henne med chokladkakor i hand råkar vara just den dagen. Jag vet inte vad som gör mig mest förbannad; att jag låter dessa fördomar skapade av avskyvärda människor påverka mitt liv eller att jag på grund av påverkandet kommer på mig själv med att tänka likadant då jag ser jämnviktiga eller större. Dock kan jag inte se större. Jag är medveten om att något vridits snett då jag övertygat mig själv att jag tillhör de tio fetaste på mils avstånd och jag tror blint på det, men hur släpper man sådana tankar? Jag träffar dagligen en kvinna som väger mer än jag, men ser ändå henne som mindre. Varför?

Nu skall jag gå och titta på Grannfedjen. Vilket underbart program det är! Det har kissats på brevlådor, stulits vattenpumpar och en granne har till och med fått ett avhugget älgben i sin brevlåda. Som upplägg för en galen såpa i stil med Tre Kronor, ett annat underbart program jag saknar av hela mitt hjärta. 1994-1999 var p.g.a. det den bästa tiden i mitt liv. Folket, intrigerna, Bimbos död och Sten Frisks Framgångskyrka, och vilken 80-talist har inte hunnit varit förälskad i någon av de snygga tonåringarna med minst sagt häpnadsväckande erfarenheter i bagaget?