Det stavas koncentration, men någon sådan kan jag inte uppnå. Jag gör allt för att inte komma igång. Idag har jag torrhostat, skrattat och gråtit samtidigt, snabbtittat på Hitchcock's Stage Fright och skall strax (det vill säga någon gång när natten lider mot sitt slut) skriva en anslagsanalys att redovisa i morgon bitti och sedan glömma bort. Vad finns att säga? Jag är sämst på skolarbete och har noll motivation att ens försöka då jag ändå aldrig blir klar med eländet. Inga betyg ger inget jobb ger inga mål ger ingen hobby ger ingen tillflyktsort. Jag är utled - i synnerhet på de grupper av människor som känns värda att då orken finns tillägnas var sitt separat inlägg, men mest på att jag aldrig kommer någon vart. Jag har verkligen inga planer med mitt liv längre och inte heller någon att dela det med. Jag blir ursinnig över att höra andra beklaga sig över att deras relation till någon är ostadig för tillfället ("O, kära nån, jag och Åslög har inte varit intima på fem veckor - tänk om hon träffar någon annan!"). Herregud, de har i alla fall någon att vända sig till om deras ansikten skulle doppas i syra! De skulle fortfarande vara älskade. Vissa blir aldrig nöjda eller har inte ens vett att vara tacksamma över de gånger de får något de vill ha. Denna barnaskara kan ta sina Åslögs och utföra valfri destruktiv handling med. Hade andra bara haft Å:et hade de skattat sig lyckliga, gjort en Åsneserenad av det och lagt till ett klatschigt skri på slutet för att demonstrera sin givetvis högst tillfälliga uppskattning.