Jag har fortfarande inte tillfrisknat helt, men är på bättringsvägen efter flitigt användande av hostmedicin. Sov till fram emot tretiden då jag vaknar av att min mor gastar på farsan som sover sittandes vid köksbordet. Vad problemet i att låta honom sitta kvar är förstår jag inte när hon ändå inte vill ha honom i sängen då han druckit. Nej, hela hushållet - eller varför inte hela gatan? - skall väckas, om man nu kan kalla mitt nyvakna tillstånd för vaket: Jag är helt bortom medvetande och ögonen är fortfarande stängda då minsta ljusstrimma blir outhärdlig.

Idag har jag lovat att jag skall ta hand om mig själv med 100% avkoppling för att ta till mig rådet jag gavs och smälta de dåliga tankar jag burit på under veckan. Nästa helg planerar jag dock att vara fit for fight & ready to get crunk bland de förvuxna fjortisarna på Grace. Nu skall jag gå och titta på Lilla Huset på Prärien. 1800-talets Amerikatt och immigranter är sådant jag sväljer med hull och hår, speciellt om huvudrollsinnehavarna bär rutiga arbetarskjortor och sneda flätor. Som jag saknar Dr Quinn! Min dröm är att medverka som svensk prostituerad vid namn Helga i en westernserie, som räddas av den modige 18-årige boskapsskötarsonen James. Några lyckliga dagar blir det dock inte av eftersom jag i femte avsnittet, efter en mycket kort romans, blir skjuten i ryggen under en av våra ritter och får en hederlig begravning under ett träd i en närliggande dunge. Det känns hemskt att inte kunna spela barn då det alltid är de som är med om de roligaste sakerna såsom smågnabb på skolgården, kattguldvaskning och otrohet på den stora balen i ladan, men det är sådant man får ta. Sedan är barnstjärna kanske inte heller det bästa sättet att inleda sitt liv på rent intellektuellt. Se bara på Shirley Temple och Olsentvillingarna. En aktiv republikan och två talanglösa trendsetters i päls som är älskade världen över trots att samtliga av deras filmer sågats, om de över huvud taget har blivit sedda. Inga ideal att eftersträva.