Synden straffar sig själv. Det är därför jag sitter här med lila stänk i överhåret och "myser i min myshörna". Jag är nyduschad och våt, men tillika ofräsch. Inte på grund av synder, men ett grymt öde som får mig att alltid vara sådan (ofräsch, inte våt). Ingenting är som man önskar att det skulle vara. Ingen är som man önskar att de skulle vara. Jag önskar att jag var en fräsch tjej som tyckte om att experimentera med sitt utseende, som tyckte det var roligt att prova nya sminkprodukter och ägna sig åt färgmatchning. En fräsch tjej som tillbringade högstadiet med att vara endast litet fjortis, men nu har vuxit till sig till en äppelkäck och till syntes ordentlig tjej, älskad av nio av tio varav den tionde såklart bara är avundsjuk på hennes framgång, pojkvän eller bil. Då hade ni tyckt bättre om mig, men jag är inte hon. Jag är inte på långa vägar i närheten av att vara något som ens kan jämföras med henne, utan ett livs levande monster i size King Kong. Till skillnad från den andra giganten kan jag dock inte klättra på husväggar, eller ens i en repstege.

Vattenkokaren har gjort sitt och i stället för att beklaga mig mer över den jag aldrig kan bli skall jag, lika ofräsch som för tre minuter sedan, gå och dricka fruktsoppa för att lindra min onda hals och tillhörande mandlar. Fruktsoppa som smakar så fasligt illa, men vad gör det när jag ändå inte känner någon smak. Då borde jag förvisso hellre dricka te, men blotta vetskapen om att det är te gör mig nervös. Som den bakåtsträvande nolla och inte äppelkäcka tjej, som gör lemonad av citronen hon får i stället för att spruta saften i ögonen, jag är räcker det för att jag inte skall kunna svälja. Hade jag varit en äppelkäck tjej hade jag svalt utan att tveka. Te och mer därtill.