Efter att ha hållit nästan konstant vaka i flera dygn har jag nu sovit i närmare tolv timmar och vaknar trots påpälsning genomfrusen. Jag drömde om x (eftersom det versalskrivna X skapar förvirring, och att det idag är x år sedan X tänker jag inte påminna någon om, eftersom jag själv inte hade reflekterat över det om det inte varit för att jag tog upp detta) vilket innebar samma känsla som jag gick till sängs med.

Det är fredag och två skolveckor har redan gått. Som jag avskyr det stället - för varje dag blir mitt förakt gentemot samtliga människor inom den byggnaden större, men jag kommer ändå att gråta floder då jag tvingas lämna den eftersom jag inte har något eller någon som väntar på mig därefter. Jag är helt och hållet utelämnad och likt förbannad fortfarande outbildad och måste än en gång gå tillbaka till "Gå". Jag vill för allt i världen inte fastna på folkhögskolan i Sunderbyn, vilket nu är ett ont måste. Andra talar om att resa och se världen i sin ungdom. Jag har aldrig varit mån om att få göra detta nu. Tvärtom är det sådant jag önskar göra först efter att mitt liv är ordnat. Annars känns det som att jag fortfarande flyr från något, och jag har inte tid att skjuta upp saker mer. Jag är officiellt vuxen sedan två år och jag hatar det. Bara en sådan sak som att jag trodde att jag skulle leva hemifrån, ha universitetsbehörighet och en partner att visas upp av nu för tio år sedan känns jobbigt att tänka på - aldrig kunde jag tro att jag inte ens läst a-kurserna på gymnasienivå. Jag har aldrig varit så ensam som jag är idag, och alla vet att man efter 20 fyllda inte kommer att finna nya vänskaper. I synnerhet inte om man inte hade några som yngre heller. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar mer. Jag måste få regelbunden bekräftelse om att det fortfarande är värt det, att jag är värd att vara en del av denna unkna värld. Ibland känner jag den, men det faller snabbt i glömska och jag fortsätter att treva.

"Min familj gör mig lycklig, utan den skulle jag nog inte ha mycket att leva för."
"Ja, vi bråkar, men jag älskar dem. De är ju mina vänner."
Vem man än frågar är det i grund och botten så. Familjen betyder något. Med andra ord är det kört för mig. Jag vill inte vara den som det hälsas hastigt på innan man tar trevligaste omvägen hem till sina kära, för att själv vara den som tar snabbaste vägen hem till svinstian och försöker hålla lågan levande med någon taskig låt skriven av de ovanstående, inte för mig. Jag måste vara för ful. Jag vet att jag är det, men mycket säger att jag skulle leva på samma sätt även om jag så genomgick tio operationer och gick ned 20 kilo. Jag måste verkligen vara för obetydelsefull för det mänskliga. Jag vet att jag är det, och hur kan man inte älska en sådan pingla?

Uppdatering 05:20: Sju timmar kvar tills jag måste stå ensam på scen och repetera till den vidriga slutproduktionen vars roller jag mår illa av att gestalta från början till slut. Ja, jag fick de sämsta, de som blev över och som jag absolut inte ville göra. Uppvisningen av detta kommer vara det tyngsta i år då jag vet att jag kommer klappa ihop före och förmodligen behöva läggas in för med tanke på förra årets projekt (att det redan gått ett år förstår jag inte) då jag vaknade mitt i natten skrikandes med fysiska smärtor i kroppen. Jag hörde verkligen hur man skulle håna mig, och detta är oändligt mycket större. Jag skall dessutom spela man, en roll min lärare pekade ut mig för, trots att han under repititionerna tittar besviket på mig och hävdar att det kommer behövas en extreme makeover för att jag skall klara av det. Varför ens föreslå en sådan roll till någon man vet inte kan gå för en karl? Hela jag är för tusan en enda stor röv med midja! Det finns inte ett uns man i mig. Att jag är närmare tio centimeter kortare än min motspelerska borde väl vara anledning nog att inte ge mig den bara för att den blev över. Detta har gett mig så dåligt självförtroende att jag inte ens kan fokusera på att försöka göra min korta, kvinnliga monolog bra, och då skall det understrykas att förra årets scenvistelse dödade det absolut sista som kunde kallas självförtroende hos mig, både inom teatern och på privat plan.