Jag är nog en av de minst gästvänliga personer man kan hitta. Att ha utbölingar och godissmaskande grannar i ens hem är det värsta jag vet. Jag vill att det skall fungera som en tillflyktsort från den övriga vardagen, inte en välgörenhetsstuga eller ett glädjehus. Jag är gärna med och anordnar sådana på offentlig plats, men här skall banne mig ingen vistas. Energierna från besökarna ligger kvar och dammar i luften alldeles för länge och jag har nog med att dra för gardiner och persienner så att budskapet verkligen skall gå fram: Ni är inte välkomna förrän den dag jag har min barglob och röda divan att visa er.

Vill jag träffa någon träffar jag dem i deras tillhåll, ute eller ingenstans och så är det med det. Den enda som skall smutsa ned min golvyta är jag - detta är min plats  var jag tar mig tid att tänka igenom det jag gick igenom med någon annan någon annanstans. Har en gång haft något som kan kallas större sammankomst, och då vistades hela sällskapet utomhus 90% av tiden. Det tyckte jag var nog så jobbigt. Det känns alldeles för intimt - jag är inte van att någon kommer så nära mitt privatliv. Jag vill inte att någon lär känna mig, jag vill inte ha några konversationer. Eller så skulle jag lika gärna kunna ha dem, men är mån om att inte bli ointressant och sårbar? Eller så tycker jag helt enkelt att de är ointressanta och sårande? Kanske gäller en kombination av dem båda.

Ja, sicken tur att man ändå inte har någon som är intresserad av att hälsa på en med tanke på att det första jag gör då det bankar på dörren är att gå och gömma mig i källaren och ignorera det. Bankningarna är ju ändå inte avsedda för mig. Vill jag att de skall vara det? Jag vet inte. Deras motiv skulle ändå göra mig misstänksam, och så är jag fortfarande traumatiserad efter omslaget till "The Tommyknockers" jag introducerades för vid ensiffrigt år. Läten på rutor och väggar är till och med snäppet värre än godissmaskande grannar.