Jag har varit så sanslöst ledsen idag, som om någon stuckit mig med ett spjut och lusten rinner ur mig med blodet. Känslan är en tidsinställd bomb som när som helst utan förvarning kan komma, för den finns alltid där och jag måste ständigt uppehålla mig för att inte slås ned av den. Jag känner mig sviken, men det är jag inte ty här finns ingen som kan svika - ingen finns så nära inpå. Jag känner mig missförstådd, men det med all rätt. Jag känner saknad, men av vem? Jag har inte sett mitt rätta jag på så länge att jag förlorat det någonstans på vägen. Kanske är det det saknar mest av allt? Det eller någon att visa det för. Jag hatar att erkänna att det förmodligen är det sistnämnda. Jag tycker inte ens om människor, men behöver deras bekräftelse för att kunna göra mer än överleva. Om man inte duger i någon annans ögon, hur skall man då någonsin kunna duga i sina egna när det är de som sätter ribban för ett godkännande? Hur vi än känner inför det lever vi i ett socialt samhälle och anpassning är ett måste.

Missade såklart bussen med en halv minut och gick på Glitter med sin 75%-rea för andra dagen i rad i hopp om att muntra upp mig själv, men allt som kom ur det var svett, fyra smycken och 99 kronor mindre på kortet. Varför skall jag ha smycken när jag inte har någon att visa dem för? Varför skall jag köpa alla dessa saker jag egentligen inte har råd med, när jag gör det bara för att ha något att göra? Detta ytliga behov kring materiella onödigheter har gått alltför långt. Jag äcklas av det faktum att jag gjort ett nöje till ett tvång och känner en såpass stor tävlingsinstinkt att jag köper sådant andra vill ha fastän det inte ens är jag, bara för att kunna känna att någon avundas mig för tre sekunder av deras liv.

För övrigt var dagens sammanträffande antagligen det mest skrämmande på årets första femton dagar. Det är sådana små saker som gör att man orkar att inte hata sig själv exakt hela tiden, därför att man vet att det bor något större än ens höftmått inom en. Ni kan kalla det slump, men jag ser det som uppmaningar och det är bevis nog för att jag måste torka tårarna och fortsätta. Tack.