Somnade nästan direkt efter att jag kommit hem från den hittills jobbigaste dagen sedan skolstarten (ja, det har gått tre förmiddagar, men jag anser mig ha all rätt att vara dramatisk - annars vore jag inte jag) och vaknade för tre timmar sedan med helt igenklistrade ömmande ögonlock, vilket betyder... [trumvirvel] inflammation! Härligt, härligt. Det är onekligen frustrerande, men egentligen gör det mig inte mycket. Faktum är att det nästan är skönt att ha något fysiskt som smärtar eftersom allt annars fokuseras på det jag vet att jag inte borde tänka på. Kanske är det rentav tänkt som ett hjälpmedel för att jag skall kunna inleda året med annat bagage i tankarna och därmed inte kollapsa innan januari ens tagit slut? Det negativa är att det lilla jag måste göra skjuts upp med minst två veckor och att jag ändå tänker fel tankar, vilket överväger mina positiva med hästlängder och jag känner mig återigen endast lat och meningslös. Vad är det egentligen tänkt att det skall bli av någon som jag? (Vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd som sjukanmäler sig på detta vis: "Förlåt, men jag tror inte jag kan komma idag, för jag har en existensiell och elak kris"?)

Uppdatering 03:35: En oändligt djup, rosslig suck och ingenting mer.