Händelser kommer och går, men det kemiska består och det är den mest deprimerande sanningen av dem alla. Vart jag än tar vägen, vilka jag än träffar och vad jag än gör sitter det dåliga måendet i. Ja, jag kommer alltid att vara en vad käcka människor kallar en sprallig person men aldrig, aldrig en lycklig sådan. Alltid ligger något och trycker på hjärtat, vad som än sker. Jag kan mycket väl uppleva något som i andras ögon är årets happening, men det blir aldrig mer än medelmåttigt då jag aldrig kan känna mig delaktig i något. Tänk så fantastiskt underbart allt vore om allt bara var tvärtom, om så endast för en dag, så att jag också får veta vad jag går miste om.

Oh well, what the hell. Har bytt tandborste från lila till grön och den tar minsann på de rätta ställena. Med denna exklusiva pinne med strå finns ingen risk för att jag skall få blodad käft inte. För en gångs skull känner jag mig inte helt och hållet hängig även om håret är en katastrof efter för mycket blondinschampo och jag egentligen borde ta en sax och kapa det bara för att vara med om något spännande, men jag struntar i det då "ingen ändå bryr sig" och går och lägger mig i sängen (hör och häpna - inte i soffan) och lyssnar på gråtmilda sånger som får mig att tänka på... sönderfallet? O, vilken skönhet ni är!

Uppdatering 05:00: Det blev ingen lång sängliggartid. 40 minuter för att vara exakt, då jag lyssnade genom samma låt tio gånger. Jag må lida av pseudo-dyskalkyli, men det klarade jag i alla fall av att räkna ut.